Sida 694
Femtiosjunde kapitlet
094
HEN IIEMLIGIIETSFULLA UN
De tva arorna nedsariktes i vattnet och drefvo iollen framat.
Sa fortgick det under ytteriigare en qvarts timme och da man lninnit en half mil fran halans Sppning hoides anyo Cyrus Smiths rost. — Stopp! — sade han.
Jollen stannade, och nybyggarnas ogen traffades mi at ett starkt sken, som upplyste den ofantliga kryptan grafd sa djupt in i 6ns innandomen.
Det blef nu mojligt att undersoka denna hala, hvars tillvaro mgen skulle kunnat ana.
Till en hojd af trettjo meter hvalfde sig ett hvalf som uppbars af basaltpelare, hvilka alia tycktes hafva bhfvit gjutna i samma form. Pa dessa pelare, hvilka naturen upprest i tusental under de forsta perioderna af jordklotets daning, hvilade det nyckfullt och bisarrt formade taket. De i hvarandra inkilade pelarskaften hade en hojd af tolf till femton meter, och ehuru hafvet vrakte hcigt utanfor, var likval vattnet, som badade deras tot Iugnt. Skenet fran den af ingenioren signalerade ljusharden, hvilket uppfangades af hvarje prismatisk upphujning, genomtrangde, sa att saga, vaggarna, liksom om de varit genomskinliga, och forvandlade de minsta utsprang till lika manga gnistrande kristaller. _ I foljd af ett retlektionsfenomen atergaf vattnet pa sin yta dessa olika ljuseffekter, sa att jollen tycktes simma mellan tva gnistrande zoner.
Man kunde icke bedraga sig med afseende pa arten at skenet fran den lysande medelpunkten, hvars stralar tydliga och ratliniga, brotos mot alia vinklar och ojamnheter i kryptan. Detta sken kom fran en elektrisk kalla och dess hvita farg forradde dess ursprung. Det var denna halas sol, och dess ljus fylde densamma fullkomligt.
Pa ett tecken af Cyrus Smith sanktes arorna ater kastade omkring sig ett verkligt karbunkelregn, och jol-
Källa: Internet Archive ·