Sida 699
Femtioattonde kapitlet
FEMTIOATTOXDE KAl'ITLET
099
— Jag liar intet namn, min herre!
— Jag kanner er! — svarade Cyrus Smith. Kapten Nemo faste en glodande blick pa ingenioren,
som om han velat tillintetgora honom.
Derefter sjunkande tillbaka pa divanens kuddar, mumlade han for sig sjelf:
— Hvad betyder det i det hela taget, jag skall snart vara dod!
Cyrus Smith gick fram till kapten Nemo, och Gideon Spilett fattade bans hand, hvilken han fann briinnande het. Ayrton, Pencroff, Harbert och Nab hollo sig pa vordnadsfullt afstand i ett horn af denna statliga salong, hvari luften var mattad med elektriskt fluidum.
Kapten Nemo hade emellertid genast dragit handen tillbaka, och med ett tccken bad ban ingenioren och korrespondenten att siitta sig.
Alia betraktade honom med verklig rorelse. Det var da denna man, de kallade "ons genius", denna magtiga varelse, hvars mellankomst i sa manga fall visat sig sa verksam, denna vlilgorare, hvilken de voro skyldiga sa, mycken tacksamhet! Framfor sina ogon hade de blott en menniska i stiillet for ett vasen, i hvilket Pencroff och Nab trott sig skola finna nastan en gud, och denna man var nu niira att do!
Men burn kom det sig, att Cyrus Smith kande kapten Nemo? Ilvarfor hade denna senare rest sig upp sa hiiftigt, da han horde uttalas detta namn, som han borde tro vara okandt for alia?
Kaptenen hade ater tagit plats pa divanen, och stodjande sig pa, armbagen, betraktade han ingenioren, hvilken satt sig bredvid honom.
— Ni kanner det namn, jag burit, min herre? — fragade han.
— Jag kanner det, — svarade Cyrus Smith, — liksom jag kanner namnet pa, denna beundransvarda undervattensapparat . . .
Källa: Internet Archive ·