Sida 79
Sjunde kapitlet
SJUNDE KAPITLET
79
Ett fang torr ved kastades pa gloden. Gangen upplystes nu af ett lifligt sken.
— Det iir Top! — utropade Harbert.
Det var verkligen Top, ett praktigt djur af anglonormandisk ras med den snabbhet och det fina vaderkorn, som utmarka denna blandade ras, och som foretriidesvis karakteriserar vindthunden.
Det var ingenior Cyrus Smiths hund.
Men han var ensam! Hvarken bans husbonde eller Nab voro med!
Hum kunde emellertid hans instinkt hafva fort honom iinda till halan, som han icke kande till? Detta syntes oforklarligt, allra heist i en sa mork natt och i en sadan storm. Men annu oforklarligare syntes det, att Top var hvarken trott eller utmattad, ej ens nedsmord af gyttja eller sand.
Harbert drog Top till sig och tryckte hans hufvud mellan sina hander. Hunden lilt honom hallas och strok halsen mot den unga gossens hander.
— Ar hunden aterfunnen, skall husbonden ocksa aterfinnas! — sade korrespondenten.
— Ma det vara Guds vilja ! — svarade Harbert. — Framat! Top skall vagleda oss!
Pencroff gjorde ingen invandning. Han kande, att Tops ankomst kunde vederlagga hans gissningar.
— Framat! — • sade han.
Pencroff ofvertackte omsorgsfullt kolen i spiseln. Han lade nagra vedtran under askan, sa att man vid sin aterkomst skulle kunna gora upp eld. Sedan han derpa stortat i sig, hvad som fans qvar af qvallsvarden, skyndade han, atfaljd af korrespondenten och Harbert, ut efter hunden, hvilken genom sakta skallande tycktes inbjuda honom att komma med.
Stormen rasade nu i hela sin valdsamhet och hade kanske uppnatt sin storsta intensitet. Manen — nu ny och foljaktligen i konjunktion med solen — kunde ej med
Källa: Internet Archive ·