Den hemlighetsfulla ön

78

I)EN IIEMI.IGIIETSFUIJ.A ON

trodde sig verkligen under ett ogonblicks uppehall af stormen urskilja ett aflagset skallande.

— Na viil! — sade korrespondenten, kramande matrosens hand.

— Ja . . . ja . . . ! — svarade Pencroff.

— Det sir Top ! Det ar Top ! — utbrast Harbert, som nyss vaknat, hvarpa alia tre stortade till utgangen.

Det blef dem ytterst svart att komma ut. Blasten dref dem tillbaka. Slutligen lyckades de, men kunde icke sta uppratt pa annat satt Jin att luta sig mot klipporna. De sago pa hvarandra, de kunde icke tala.

Det var alldeles morkt. Hafvet, himmelen, jorden sammansmalte till ett lika intensivt morker. Det forefoil, som om ej en enda ljusatom fans i atmosferen.

Under nagra ogonblick forblefvo korrespondenten och bans foljeslagare i denna stallning, liksom krossade af orkanen, genomdrankta af regnet, forblindade af sanden. Derpa, horde de annu en gang, under ett afbrott i stormen, samma hundskall, hvilket de nu tyckte vara temligen aflagset.

Det maste ovilkorligen vara Top, som skalde sa! Men var han ensam eller atfoljd af nagon? Det var mera sannolikt, att han var ensam, ty antaget att Nab var med, skulle denne, sa fort han kunnat, begifvit sig till halan.

Da matrosen icke kunde gora sig hord af korrespondenten, tryckte han dennes hand pa ett satt, som sade detsamma som: "Vanta har!", hvarefter han vande tillbaka in i gangen.

Ett ogonblick derefter kom han ut igen med en brand, hvarpa han boll ut den i morkret och lat bora nagra galla hvisslingar.

Pa denna signal, hvilken man skulle kunnat tro vara ofverenskommen, svarade ett, nu narmare, skallande, och snart stortade en hund in i gangen. Pencroff, Harbert och Gideon Spilett skyndade in dit efter djuret.