Sida 77
Sjunde kapitlet
SJUNDE KAPITI-ET
77
Harbert djupt. Slutligen ofverviildigade somnen Pencroff, som under sitt sjomannalif vanjt sig vid alia dessa elementens valdsamma utbrott. Gideon Spilett ensam hulls vaken af sin oro. Han forebradde sig sjelf derfor, att ban ej atfoljt Nab. Vi hafva sett, att allt hopp ej ofvergifvit honom. De aningar, som uppfylde Harbert, hade ocksa han kant. Hans tankar voro koncentrerade omkring Nab. Hvarfor hade Nab icke aterkommit? Korrespondenten vande sig at andra sidan pa sandlagret, knappt egnande en flygtig uppmarksamhet at elementens strid. Stundom slotos for en stund hans af anstrangningarna tyngda ogonlock, men nagon plotslig tanke oppnade dem ater nilstan genast.
Natten framskred emellertid, och klockan var kanske 2 pa, morgonen, da nagon haftigt ruskade Pencroff, som dittills sofvit tungt.
— Hvad ar det? — utbrast han, da han vaknade och med den for sjoman egendomliga hastigheten atertog sin tankegang.
Korrespondenten stod nedhukad ofver honom och
sade:
— Hor, Pencroff, hor!
Matrosen lyssnade, men urskilde icke nagot annat ljud iin det af vaderilarna.
— Det ar blasten, — sade han.
_ Nej, — svarade Gideon Spilett, i det han anyo lyssnade, — jag tyckte mig hora . . .
— Hvad?
— Skallandet af en hund!
— Af en hund ! — utbrast Pencroff, som stortat upp med ett sprang.
— Ja . . . hundskall . . .
— Det ar inte mojligt! — svarade matrosen. — Och dessutom — hur skulle midt under stormens dan . . .
— Tyst, hor! — afbrot honom korrespondentan. Pencroff lyssnade annu uppmarksammare, och han
Källa: Internet Archive ·