Den hemlighetsfulla ön

76

DEN HEMLIGHETSFULLA ON

den. Man at gerna det fortraffliga kottet. Harbert och Pencroff, hvilka af den langa utflygten fatt en fortriifflig matlust, ato glupskt.

Derefter drog sig hvar och en tillbaka till det horn, der han redan natten forut hvilat, och snart insomnade Harbert bredvid matrosen, hvilken strackt ut sig nara spiseln.

I samma man som natten framskred, tilltog stormen derute i forfarande grad. Det var en orkan, jemforlig med den, som bortryckt fangarna fran Richmond anda till detta land i Stilla bafvet. Talrika aro stormarna vid dessa dagjemningstider, rika pa olycksbandelser, forfarliga, isynnerhet pa denna ofantliga vattenyta, som ej siitter nagot hinder i vagen for deras raseri. Man inser saledes, att en kust, sa blottstald mot oster, d. v. s. omedelbart mottagande orkanens anlopp, och af vagorna piskad af alia krafter, hemsoktes med en valdsamhet, hvarom ingen skildring kan gifva en forestallning.

Till all lycka lago de uppstaplade klippblock, som bildade halan, hvari vara skeppsbrutna bodde, stadigt pa, hvarandra. Det var ofantliga granitstycken, af hvilka dock nagra, som ej voro tillrackligt understodda, syntes balansera pa sitt underlag. Pencroff markte detta, ty da han lade sin ena hand pa, viiggarna, kiinde han dessa genomilas af bastiga skiilfningar. Slutligen ofvertygade han sig, och detta med skill, att man ingenting hade att frukta, och att den improviserade bostaden ej skulle instorta. Han horde dock bullret, som uppstod, da de af stormilarna fran platan losryckta stenarna rullade ned pa, stranden. Nagra slungades till och med ned ofvanpa halan, der de sprungo i stycken, niir de folio lodratt. Tva ganger steg matrosen upp och krop fram till mynningen af gangen for att kasta en blick utat. Men dessa oansenliga stenras medforde ingen fara, ocb ban lade sig ater bredvid spiseln, der gloden sprakade under askan.

Trots orkanens raseri och stormens asklika dan sof