Sida 82
Sjunde kapitlet
82
HEN HEMLIGHETSFTJLLA ON
ty det sonderpiskades af orkanen, men denna var forfiirlig.
En omstandighet gynnade till all lycka matrosen och bans tva kamrater. Blasten kom stormande fran sydost, och foljaktligen piskade den dem i ryggen. Sanden, som den medforde, och som det skulle hafva varit omojligt att uthiirda, kom nu bakifran, och endast de icke vande sig om, behofde de under vandringen icke besvaras deraf. Ofver hufvud taget gingo de ofta fortare, an de ville, och paskyndade sina steg for att icke blasa omkull, men ett obegransadt hopp fordubblade deras krafter, och denna gang var det icke pa mafa de skyndade uppat kusten. De betviflade icke, att Nab aterfunnit sin husbonde, och att ban skickat den trogna hunden till dem. Men lefde ingenioren, eller kallade Nab sina kamrater, blott for att de skulle bevisa den olyckliga Smiths lik den sista tjensten?
Efter att hafva hunnit om det afhuggna hornet af klippvaggen, hvarifran de forsigtigt ballit sig pa vederborligt afstand, stannade Harbert, korrespondenten och Pencroff for att hemta andan. Klippvaggen skyddade dem nu mot blasten, och de pustade ut efter denna vandring, som snarare horde kallas en kapplOpning.
I detta ogonblick kunde de bora och svara hvarandra, och da den unga gossen uttalade namnet Cyrus Smith, smaskalde Top, liksom om han velat saga, att hans husbonde var raddad.
— Raddad, ar det inte sa, Top? — fragade Harbert. — Raddad, Top?
Och hunden skalde liksom for att svara.
Vandringen fortsattes. Klockan var ungefar half 3 pa morgonen. Hafvet borjade stiga, och piskadt af stormen, hotade tidvattnet att blifva mycket starkt. De valdiga vagorna brotos med asklikt dan mot klipporna, och de anfollo dessa med sadan valdsamhet, att de efter all sannolikhet horde ga ofver holmen, hvaraf nu ej syn-
Källa: Internet Archive ·