Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

128 ETT HUNDRA AR.

nen. Ett annat mycket hemskare öde väntade likväl Paris, Drifne till förtviflan af hungern och intagna af förakt för de vanmäktiga myndigheterna, beslöto kommunisterna att upprätta en regering i enlighet med sina egna grundsatser. De togo hand om staden och tillkännagåfvo, att de ämnade trotsa den republikanska styrelsen. Denna hade då intet annat att göra än att bombardera staden. När det slutligen (den tjuguförsta Maj 1871) lyckades för belägringshären att öppna väg in till Paris, anställde de i sina förhoppningar gäckade kommunisterna ett fasansfullt skådespel, i det de med petroleumfacklor och på andra sätt antände ett antal offentliga byggnader, medan de hänsynslöst mördade flera inflytelserika personer, hvilka hade motarbetat deras planer. De flesta af deras egna stupade i gatustriderna eller tillf ångatogos.

Medan den tyska belägringshären låg utanför Paris, bodde kejsar Vilhelm på slottet i Versailles, der nu alla tyska stater förenades till ett mäktigt kejsardöme med honom till kejsare. Med andra ord: Preussens konung lät kröna sig till tysk kejsare på fransk mark.

I det konsoliderade tyska riket ingingo nu de af fransmännen tvåhundra år förut från Tyskland tagna provinserna Elsass och Lothringen. Derjemte ålades Frankrike att betala krigsomkostnaderna med ett tusen millioner dollars och att på sin egen mark underhålla en tysk occupationshärtill dess att summan hunnit betalas. Detta slag syntes förkrossande för Frankrike, men till sin stora förvåning fann verlden, att den ofantliga summan var till fullo erlagd inom den bestämda tiden.

Hvad mer, Frankrike vardt på intet sätt utarmadt af den förfärliga ansträngning denna skatt nödvändiggjorde. Det bar motgången med större kraft och mod, än det någonsin hade burit lyckan. Det reste sig som en Phoenix ur askan och är förmodligen i dag, blott tjugu år efter händelsen, större och starkare än det varit under något annat skede i sin på växlingar och omhvälfningar så rika historia. Det har också under hela denna tid bibehållit den styrelseform, det efter Napoleons fall erhöll. Och detta oaktadt de många hvarandra bekämpande rojalisterna, hvilka aldrig uraktlåtit att kifvas om till-