Sida 10
1. Tillståndet före revolutionen
10 ETT HUNDRA ÅR.
då förspilts — och hvem kan i ord eller siffror tälja sorgen och eländet, som blef de öfverlef vandes '?
Hvad var det då, som, så att säga, försonade de senare med deras mörka öde? Tron och hoppet att förr eller senare kunna utkräfva "en Ijuf hämd." Den ena nationen led gerna och försakade allt, om den blott egde den "sköna trösten" att få se den dag randas, då en tillfogad skada, sak samma om den var sjelfförvållad eller ej, kunde betalas med samma mynt och högsta möjliga ränta. På detta sätt vardt då — som för resten händelsen alltid är — hvarje vunnen blodig seger i verkligheten ett nederlag, ty den en gång väckta hämden vakade och rufvade på tusen dolda sätt, till dess att den omsider kunde uttaga sin förmenta rätt. Hvart krig är och har alltid varit utsädet till ett annat. Så var det nu. Den ena hemska slagtningen vardt den andras orsak. Europa, hvars hela historia för en tidslängd af två årtusenden knappast talar om annat än krig, hade dock aldrig varit så krigiskt sinnadt som under de år, hvarmed detta tidehvarf började sitt glänsande lopp. Sinnena sysselsatte sig icke med något annat, folken visste knappast någonting annat. Att slåss hade blifvit deras andra natur, och kämpa fingo de till sin hjertans lust, ty fejderna blefvo så långa, att man, som en författare säger, sågo såsom deltagare deri personer, hvilka hade födts under loppet af desamma.
Sjelfva vaggan och härden för dessa mordiska strider var det alltid oroliga Frankrike. Dess rörliga och frihetsälskande folk var nämligen det första, som gjorde ett jetteförsök att afkasta sig det monarkiska förtryckets ok, som dock ingalunda kändes tyngre der än i andra europeiska länder. Den lilla gnista af folkfrihet, som funnits, hade så godt som helt och hållet slocknat litet hvarstädes. Detta var åtminstone fallet hos de större folken, deribland det franska, hvars monark hade tillvällat sig makten och rätten att opåtaldt förfara med sina undersåtars lif och egendom efter eget behag. Han var den ende lagstiftaren. Hans vilja var folkets enda lag. Skatterna pålades af honom, alla andra oåtsporda. Om han hade fattat misstycke för någon annan monark eller önskade för egen del åtkomma ett landområde, som tillhörde en annan
Källa: Internet Archive ·