Sida 549
3. Märkvärdiga fornfynd
FJERDE KAPITLET.
Utställniugar. — Om utvecklingsläran. — ■ Verjdsutställningarne lyda utvecklingens lagar. — London-utställningen 1851. — Kristallpalatset. — Utställningen i Paris 1855. — Utställningen i London 1862. — Utställningen i Paris 1867. — Utställningen i Wien. — Utställningen i Philadelphia. — Utställningen i Chicago.
Det har i vårt århundrade blifvit en allmän åsigt, nej, det har fastställts som ett bevisligt faktum, att allting här i verlden är underkastadt en lag, som kallas utvecklingens eller evolutionens. Den planet, vi bebo, och de lif, vi ega, stå under denna lags herravälde. Och dermed måste vi nu förstå, att allting börjar smått och ofullständigt, men växer och fullkomnas gradvis till dess att det uppnår högsta möjliga utveckling, alltid bestämd af det inneboende fröet, hvari, så att säga, möjligheten ligger.
Vår jord, nu en fast kroj)p, full af lif, skönhet och kraft, hvad var den till att börja med? Geologerna svara, att den var blott en dimfigur, ett sväfvande moln i den oändliga rymden. Men denna dim- eller gaskropp tätnade efter hand, vardt fast, och blef till slut hemmet och härden för ett slägte, som icke är nöjdt med all denna yttre prakt och glans, utan trånar och sträfvar efter en annan högre och skönare verld. Men äfven denna hjertats hemliga längtan efter ett i stilla stunder framskymtande ideal, kommer icke på en dag, den uppstår gradvis, i en viss ordningsföljd. De sex skapelsedagarna, hvarmed vi kunna förstå lika många perioder, stadier, eller utvecklingsskeden, förutsättas såsom beredelsetid för allt, hvad som sker här på jorden, och med den sjunde kommer friden — öfvergången från arbete till njutning af arbetets frukter.
549
Källa: Internet Archive ·