Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

ARBETSPROBLEMETS BETYDELSE. 631

lösas arfvedel, de hårdhjertades sköna lön, utan allas, hela samhällets.

Arbetareskarorna kunna dock icke tillvinna sig den ekonomiska rättvisan på samma sätt som inkräktaren vinner sin seger, då han med våld bemäktigar sig grannens land. Han vinner ej ens med lagliga eller fredliga medel på en gång sin sökta rätt. I denna mening har han den visserligen sig redan gifven, ty lagarna och de sociala inrättningarna göra nu ingen åtskilnad emellan rik och fattig, kapitalist och arbetare. Men den stora, nu så ifrigt sökta välsignelsen måste komma från annat håll, och den kommer ned igenom tidehvarfven såsom den moraliska utvecklingens resultat. Hela samhället måste växa in uti den stora idéen, så att den varder en i sjelfva medvetandet införlifvad del. Ingen sätter menniskans rått till lifvet i fråga. Den är allmänt medgifven, emedan den är allmänt medveten; den har ingått som en paragraf i samvetslagen. Striden mellan arbetet och kapitalet varder aldrig lyckligt löst förrän rätten att njuta lifvets lån varder lika obestridd d. v. s. lika lifligt och obetingadt erkänd.

Man tror, att man redan nu hunnit dit, men man misstager sig. Man har ännu icke hunnit längre än till förståndets erkännande af den vigtiga sanningen, och man är alldeles för mycket tillfredsställd med förståndets lilla seger i detta afseende. Man hör godt och fromt folk till höger och venster otvunget instämma i påståendet, att hvarje hit till verlden född menniska bör, för så vidt som hon vill efter måttet af sin kraft och förmåga bidraga till allas väl, sjelf hållas fri från brödbekymmer och ekonomisk nöd, som både förbittrar lifvet och förlamar krafterna. Dessa goda menniskor beklaga också att så mycket ekonomiskt lidande finnes. För att lindra eländet, då det blifver allt för stort, ingå de till och med i barmhertighetsföreningar, varda filantroper, grundlägga asyler och utdela allmosor. Men ingenting hjelper. Fattigdomen kräfver sina talrika offer. Den tvungna sysslolöshetens följder äro lika hemska. Den illa aflönade arbetarens kamp för existensen år dermed icke lättad. Den sporadiska menskliga nåden försonar icke brottet • emot den eviga gudomliga