Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

632 ETT HUNDRA ÅR.

rättvisan. Och det är just denna rättvisa, praktiskt tillämpad i det ekonomiska lifvet, som arbetaren söker och som han skall erhålla, då mensklighetens hjerta hunnit sanktionera dess förstånd, d. v. s. då hvad som nu är en kall tanke blifvit vigd vid en varm känsla, ty först då kan reformen frambringa några verkliga resultater.

Arbetets anspråk är icke något klassanspråk, det gäller alla, ty arbetet är allas. Således kan i grund och botten inga egennyttiga intressen spela någon roll i denna rörelse. De framsteg, som vinnas i en rättvis idés namn, vinnas för hela verlden. Om den klassskilnad, som nu råder, är ett ondt, så drabbas litet hvar deraf, den rike och mäktige så väl som den fattige och svage. Ocli om den rätt, som arbetet eftersträfvar — rätten att njuta det goda, som det sjelft skapar — en gång vinnes i fullt mått, så ligger det i sakens natur, att intet intrång dermed gjorts på någons rättsområde. Striden emellan arbetet och kapitalet är derför, om vi betrakta den rätt, ingen klassfejd, utan en samhällets inre strid med sig sjelft i ändamål att höja sig till ett sedligare och naturligare läge, hvad denna sak vidkommer. Den slafverifråga, som i Förenta Staterna afgjordes med svärdet för några år sedan, var på sitt sätt en fråga rörande arbetet och kapitalet. Arbetet vann segern. Detta ansågs då af slafegarne såsom en stor förlust för dem. Men de hafva för länge sedan kommit på andra tankar. De skulle ej nu vilja hafva den fula institutionen tillbaka, emedan de funnit att den förnedrade dem i hvarje afseende. Ej blott det materiella välståndet, utan äfven den intellektuella odlingen och sedlighetstillståndet hafva vunnit på slafemancipationen. Ingendera klassen har förlorat något på denna akt, men båda hafva riktat sig derpå.

Om nu den stora arbetarefrågan blefve löst på något lyckligt sätt och så, att ingen ekonomisk nöd utom den sjelf förvållade funnes här i verlden, så behöfde detta alls icke inbegripa någon inskränkning på kapitalets rätt. I ett sådant samhälle skulle ingen finnas, som hade skäl att klaga på den genomförda reformen. Den forne slafpatronen önskar icke det gamla tillståndet emellan honom och slafven tillbaka.