Sida 57
6. Revolutionens patos
FRANSKA REVOLUTIONEN.
57
Knappt ens ett ögonblick jag lifvets lycka, dess fröjd, dess sällhet fått till famnen trycka, och redan bäddar man min graf.
Än blomstrar blott min vår; och jag vill njuta
af skördens fröjd. Skall ej mitt år jag sluta
som jordens kretslopp slutar sitt?
En rosenknopp, nyss vaknad upp till dagen,
jag riktigt skåda vill de sköna dragen
af detta lif, som jag fått kalla mitt.
Vik bort, o död, vik bort! Kan du ej bida?
Gå, trösta dem, som klaga, dem, som lida,
Sök offer i förtviHans hem!
För mig än eger Flora blomstrens kransar,
och A mor kyssar, Terpsichore dansar,
jag vill ännu ej lemna dem.
Så hördes ofta i mitt fängsels dvala den fåiigna jungfrun i sin smärta tala och önska solens ljus igen. Och glömsk en stund utaf min smärta i sångens toner göt jag ut mitt hjerta och tlög till himmelen med dem.
Källa: Internet Archive ·