Sida 56
6. Revolutionens patos
56 ETT HUNDRA AR.
Cliénier sjelf vardt ett af revolutionens offer i de förnuftslösa fejderna emellan jakobiner och girondister. Misstänkt för att vara en af de senare, vardt han inkastad i fängelse för att derifrån föras till afrättsplatsen. Under sin korta fångenskap sammanträffade han med en mademoiselle de Coigny, inspärrad i samma fängelse som han. Till henne skref han då ett melodiskt sorgeqväde, ej öfver sitt eget utan hennes öde, ty han visste, att de båda skulle återse dagen endast för att möta döden. I dikten är det houj som talar, Den har följande lydelse:
Än axet mognar, skonadt från att falla, Utöfver rankan, se, de nederfalla, Välsignelserna ofvanfrån.
Och jag som de så skön, så ung som dessa, fast bödlarne omkring mig bilan hvässa, vill ännu njuta lifvets lån.
Djerft går den vise fram med öppen panna
till dödens möte; jag vill ödmjuk stanna
och hoppas än i qvalets stund.
Väl lifvet smärta har, men också fröjd det skånkerj
på himlens hvalf ej städse solen blänker,
Och äfven natten har sin rund.
An hoppet dväljes innerst i mitt sinne,
och fängslets murar, o hur' qvaft derinnel
Ännu dess vingars flygt ej stäckt.
Så näktergalen fri ur nätet svingar
i luften blå och hennes stämma klingar
i samklang skön med vestans Hägt.
Skall jag väl dö? Jag slumrar lugnt och stilla,
jag vaknar glad, och ingen brottets villa
ännu mitt hjerta nalkas får.
Välkommen helsas jag af hvarje öga,
en blixt af fröjd, af ljus på himlen höga
tycks vänligt le i mina spår.
Än har jag långt till målet på min bana, allt skönt den Jofvat knappt jag hunnit ana, knappt vandrat några steg deraf.
Källa: Internet Archive ·