Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

696 ETT HUNDRA AR.

vissa fall ett årtusende för en idé att visa sig ofvan jord, om uttrycket icke anses för djerft. Men ett är säkert: en gång sådd slår den rot någonstädes, skjuter upp, utbildas, förskönas och tar mandom i en nation, en ny kult, en institution eller en ny uppfinning. Ingenting går förloradt i materien — så mycket har kemien lärt oss. Men ingen tanke går heller förlorad, låt vara att mången sådan får under hela tidehvarf flämta efter luft och ljus.

En idé får följaktligen icke dömas efter den gestalt, den i dag antagit, ty denna gestalt är kanske blott idéens första utvecklingsstadium, kanske också att det är en vrångbild, tillkommen genom missuppfattning eller vanvård. De himmelska strålarna, liksom solens, falla ofta genom olika slags glas och frambringa olika färger, då de bryta sig i prisman. Idéerna, med andra ord, förlora alltid något af sin ursprungliga renhet, då de upptagas för att verkliggöras i det praktiska lifvet. Men det oändligt sköna och underbara i en verklig idé, hvarmed vi masta förstå en evig sanning, är, att den är nöjd med hvilket oansenligt herberge som helst. Gif den blott en krubba till att börja med, så intager den dock en himmelsk tron, när den hinner målet för sitt lopp. Men lika anspråkslös som den är i detta afseende, lika oemotståndlig är den i kampen för sin sak, lika omutlig i talan för sin sändning. Den förhastar sig derför icke, den tager sig god tid för utförandet af sitt värf. Den bäfvar icke för några i vägen stående århundraden. Man tycker ibland att den besegrats, att den förlorat sina gudaborna egenskaper. Detta är blott en synvilla. Den verkar då på för oss hemliga sått, och när vi minst ana det bryter den sig väg med fördubblad kraft och vinner på ett år lika många anhängare som den förr knappast vann på hundra. Förskjuten af ett folk söker den hem hos ett annat; fördömd af det ena tidehvarf vet upptages den och krönes till monark af ett annat. Huru villigt lämpar den sig icke efter h varje tids kraf, huru graciöst fogar den sig icke efter enhvars förmåga! Den står der som en mild medlare emellan olika tider och olika folk, nöjd med den minsta seger, ehuru alltid sträfvande efter den största möjliga.