Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

VART TIDEHVARFS LIFSÅSKÅDNING. 697

Lätt är det för oss att iakttaga utvecklingens gång hos den enskilde personen, från barn till yngling eller jungfru, till man eller qvinna. Har den strängt sedliga menniskan i väsentlig mån förändrats under sin färd från vaggan till grafven? Nej. Barnet tog intet språng för att varda yngling, ynglingen fann ingen genväg, när han ville blifva man. Mannen innebodde redan hos barnet, hvilket till följd af en oemotståndlig lag måste genomgå vissa lifsskeden till dess att det fann de löften, lifvets morgon gaf, uppfyllda i solnedgången, sjelf bebådande en ännu skönare morgonväkt. Detta för så vidt menniskan under sitt lefnadslopp förblef trogen de pligter, hon fann skrifna i sin egen själ och i naturen.

Precis samma eviga och omutliga lag bestämmer verldens öde. Nationen kan betraktas på samma sätt som individen i detta afseende. Den har sin barndom med alla för denna utmärkande egenskaper, sin ynglingaålder med de drag, som känneteckna den, och sin mannaålder med dess mognade frihet. Så ock med menskligheten som ett helt: krypa, gå; lära läsa, tro, tänka; förnimma, drömma, resonera.

Har verlden nu inträdt i detta tredje skede? Mera ån vi veta — i sanning svårt att säga. Vi veta dock alla, att mensklighetens andliga drag förändrats, att det ena århundradet icke är likt det andra i detta afseende, att en stilla och obemärkt intellektuel process utvecklar slägtet efter vissa gifna principer och att vi oupphörligt föras framåt och ujipåt på detta sätt, liksom vi af den sol vi skåda osynligen föras från rymd till rymd i oändlighetens blå.

Det skulle icke tjena någonting till att här inu:å i någon kulturhistorisk skildring af föregående tidehvarf, för att jemföra dem med vårt, ty det ligger ju i det allmänna medvetandet, att de alla varit vårt underlägsna. Vi hnfva liksom ett medfödt totalbegrepp om vår tids andliga öfvorlägsenhet. Allt hvad vi i detta arbete behöfva göra är, att erinra läsaren om den genom hela verldshistorien gående enande ande, som leder den ena utvecklingscykeln såsom ett oskyldigt barn fram till den andra, till den fria viljans dåd på den sjelfständiga tankens fält.