Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

VART TIDEHVARFS LIFSÅSKADMNG. 701

någon sorts lösning, för så vidt s«m en sådan är möjlig; i allmängiltig bemärkelse. Att någon skall lyckas med säiiklod, slagruta, teleskop eller mikrofon af något slag utröna lifvets upphof, för att sedan dit med vetenskapens hand för själen utstaka lifvets väg, det låter högeligen betvifla sig. Men sannolikt är, att man med fri forskning och fritt ord bör kunna åtminstone släcka månget irrbloss, som nu missleder den efter ett bättre ljus sökande vandraren och skingra mången dimma, som håller mer än en farkost inom de rent timliga intressenas trånga hamn. Vetenskapen bör, mena vi nu. kunna så rena de allmänna begreppen om Gud, själen och evigheten, att sanningen, hvilken, liksom solen, lyser för alla, omsider blir i stånd att genom sin egen makt leda sinnet framåt och uppåt till lifvets urgrund.

Och dit är det väl också som vår tids högre vetenskap instinktlikt sträfvar. Här och der varsnas visserligen ett matt försök att bortresonera Gud och att af lifvet göra ett meningslöst panorama, men de bättre tänkarne och ädlare andarne — och de ega röstöfvervigt inom den sanna upplysningens verld — förkasta denna krassa uppfattning; de kämpa för gudstron, och genom deras allvarsamma och sansade gensagor emot, å den ena sidan, materialismens filosofi och, å den andra, litteralismens evangelium, se vi det skede gry, under hvilket kyrkan och vetenskapen skola arbeta hand i hand för sanningens främjande bland menniskorna.

Till hvilket resultat man skall komma, rörande de former, i hvilka sanningen skall mottagas, år väl ingen gifvet att förutse. Säkert är det att den rationalism eller "förnuftstro", som möjligtvis kommer att göra sig gällande, blir en förnuftig förnuftstro, emedan den i stället för att utsläcka kyrkans altarflamma skall nära den med skönare otfer, än dem verlden hittills velat gifva såsom bevis på sin tro.

Mer vågar ingen förutsäga. Det skulle vara en skön lott att få stå på någon hög sannings fjellspets för att se framtiden uppenbarad, såsom alpklättraren under sig ser det tjusande landskapet. Men en sådan upplyftning och en sådan afslöjning hör icke till vår tid. Den allsmäktige intager icke menniskan i sitt rådsrum, begär icke hennes samtycke till de