Sida 381
Haren ...
och omfattar 54 mtl inom Upland och Gestrikland. Areal 22,212 har. Taxeringsvärde 1,287,170 kr. (1880). H:s bruk har 2 hammarsmedjor (2 smält-, 2 räckhärdar och 2 hamrar) med en årlig tillverkning af omkr. 500,000 kg. vallonjern. Stället, som ligger helt nära Harboviken af Ålands haf, nämnes i tillgängliga handlingar första gången 1534. Regeringen bortbytte 1638 Norr-Harg till landshöfdingen H. Kyle. Dennes arfvingar sålde 1664 H. till riksamiralen grefve G. O. Stenbock, som 1668 fick privilegier att der anlägga hamrar och masugn. Anläggningen verkställdes samma år af arrendatorn I. Mackey. Genom köp öfvergick H. 1706--07 till K. Broman (sedermera lagman), under hvilkens tid bruket 1719 brändes af ryssarna. Bromans arfvingar sålde 1730 H. till landshöfdingen frih. E. Oxenstierna. Denne stiftade af H. med underlydande ett fideikommiss, som fortgick i Oxenstiernska slägten till 1873, då det vid hofmarskalken frih. K. G. Oxenstiernas död öfvergick till hans dotter Ebba, gift med hofmarskalken frih. J. Beck-Friis, hvilken f. n. (1882) är fideikommissets innehafvare. Vid bruket ligger Hargs jernvägsstation å Dannemora-Hargs jernväg. Från stationen leder en bibana af 4 km. längd till Hargs lastplats. B. S.
Hargraves [-grävs], Edmund Hammond, de australiska guldfältens upptäckare, f. 1815 i England, bosatte sig 1833 såsom fåruppfödare (squatter) i Australien, men begaf sig 1849 till San Francisco för att gräfva guld. Till följd af likheten mellan de geologiska förhållandena i Kalifornien och i Australien anställde H. sedermera omfattande undersökningar i sistnämnda land, hvilka hade till resultat upptäckten af de rika australiska guldfälten i kolonien New South-Wales, som gaf honom 10,000 p. st. i belöning. 1854 återvände H. till England, der han utgaf Australia and its goldfields (1855).
Haribert. Se Charibert.
Har-indianer, en till atapaskernas folk hörande indiansk stam, bosatt mellan Mackenziefloden och Stora Björnsjön i Britiska Nord-Amerika. H. A.
Hariri ("sidenhandlaren"), Abu Mohammed Kasim Ibn Ali el, en af Arabiens ryktbaraste författare, f. 1054, d. 1122, författade en samling af 50 "makarner" eller noveller, hvilka anses såsom mästerstycken af arabisk konstpoesi. Hjelten i dessa noveller, den äfventyrsälskande Abu Sejd från Serug, uppträder under de mest olikartade förklädningar och hänrycker läsaren genom sitt spirituella och konstrika föredrag. Samlingen är i original utgifven af de Sacy ("Les séances de Hariri", 1822) och i tysk öfversättning af Fr. Rückert ("Die verwandlungen des Abu Seid von Serug", 1826; 5:te uppl. 1875). H. uppträdde äfven såsom grammatisk författare. I Molhad-el-irab behandlade han den arabiska syntaxen i vers och i Dúrrat-el-ghawwas de arabiska idiotismerna. Utdrag ur dessa båda afhandlingar äro meddelade i de Sacy's "Anthologie grammaticale arabe" (1831).
Harjager. 1. Härad i Malmöhus län, utgör en del af Rönnebergs, Onsjö och Harjagers
domsaga, fögderi och tingslag. Areal 21,149 har. 15,459 innev. (1880). H. omfattar socknarna Remmarlöf, Örtofta, Lilla och Stora Harrie, Virke, Hög, Keflinge, Vestra Karleby, Söderhvidinge, Dagstorp, Barsebäck, Hofterup och Lyddeköpinge, större delarna af Vestra Sallerup (med hela Eslöfs köping) och Saxtorp samt mindre delarna af Stehag, Borrlunda och Norrhvidinge. -- 2. Kontrakt i Lunds stift. 16,360 innev. (1880). Kontraktet omfattar pastoraten Vestra Karleby med Saxtorp, Vestra Sallerup med Remmarlöf, Barsebäck med Hofterup, Hög med Keflinge, Örtofta med Lilla Harrie, Stora Harrie med Virke, Norrhvidinge med Dagstorp och Söderhvidinge med Annelöf.
Harkart, Friedrich Wilhelm, tysk industriidkare och riksdagsman, f. 1793, var en af de förste i Tyskland, som förstod att rätt uppskatta ångmaskinens betydelse, och som arbetade för byggandet af jernvägar och ångfartyg. Han har äfven inlagt stor förtjenst om associationsväsendets utveckling och genom spridandet af folkskrifter sökt höja jordbruket. 1848 invaldes H. i den preussiska nationalförsamlingen och var 1848--72 medlem af preussiska landtdagen och tyska riksdagen, der han spelade en ganska betydande politisk rol såsom bl. a. jämte Bockum-Dolffs (se d. o.) stiftare af den s. k. "venstra centern" (1861). H. har författat Bürger- und bauernbrief (1851), Zweiter bürger- und bauernbrief (1852) och Wahlkatechismus pro 1852 für das deutsche volk, hvilka flygskrifter väckte mycket uppseende.
Harkrank, Tipula, zool., ett slägte bland tvåvingarna (Diptera). Hufvudet är litet, med cylindrisk, utdragen snabel. Antennerna äro trådlika, 13-ledade, kranshåriga; kroppen är långsträckt, med långa vingar och ben, föga hårig, gråaktig eller smutsgul, sällan svart samt ofta försedd med teckningar på vingarna. I Skandinavien finnas omkr. 70 arter, bland hvilka flere äro mycket allmänna. O. T. S.
Harlania. Se Arthrophycus.
Harlekin (Ital. arlechino), komisk mask i det italienska lustspelet, commedia dell' arte, härstammar enligt några från de romerska atellanerna, enligt andra från medeltidens karnevalsspel. Hans drägt består af trekantiga, brokiga lappar, hvilken sluter tätt intill kroppen, grå filthatt, färgade skor, svart mask och ett slags klufvet träsvärd. Före 1560 var han, hvad han senare åter blifvit, en begaf vad, men oförskämd och grofkornig tjufpojke, men efter midten af 1500-talet förändrades hans karakter, och han uppträdde då såsom en enfaldig och utsvulten betjent, som af sin egennytta drifves till bedrägeri. Den italienske H. talar alltid den bergamaskiska dialekten och leder under åtskilliga masker, ehuru ständigt i samma drägt, intrigen i stycket. Hans älskarinna är Colombina. Liksom de öfriga rolerna i comedia dell' arte var H:s rol icke utförd, utan helt och hållet öfverlemnad åt skådespelarens qvickhet och uppfinningsförmåga. Men som H. var hufvudpersonen i stycket, fordrades af honom en vida större improvisationsförmåga än af de öfriga uppträdande. Emellertid förenades
Källa: Project Runeberg · ·
