Sida 399
Hartmann ...
(denna hade såväl 1838 i Juni som ännu mer 1848 i Mars gifvit oviljan luft i skrän utanför hans bostad samt stenkastning och öfvervåld mot densamma), kändes efter hans död som en bitter orättvisa mot en ärlig kämpe på samhällsutvecklingens stridsfält. H. blef 1830 ledamot af Vetenskapsakademien och var 1849--50 dess preses. Vid presidiets nedläggande höll han ett tal om Sambandet och växelverkan mellan näringarne, kyrkan och samhället (1851), i hvilket han framlägger och motiverar sitt politiska program. I näringsfriheten såg han rent af en återgång "till naturtillståndet, der allt är fritt, men ingenting säkert". Bland H:s många tidningsuppsatser bemärktes i synnerhet de, som i "Post- och Inrikes Tidningar" och "Tiden" riktades emot Oskar I:s då befarade författningar om utvidgad näringsfrihet. Af H:s öfriga tryckta skrifter må anföras: Om svenska statsverkets tillgångar och behof under åren 1840--45 (1840); Hvad vilja de konservative? etc. (1846); Förslag till svenska folkrepresentationens ombildning, och dermed sammanhängande ändringar i föreningsacten med Norrige samt grundlagarne och valstadgarne för Sverige (1851); Förslag till ett ecclesiastikcollegii inrättande och till kyrkomötens hållande (1854) samt Anmärkningar vid det hvilande grundlagsförslaget, åsyftande ändring i riksactens föreskrifter om den s. k. interimsregeringen (1856). H. W.
Hartselektricitet l. negativ elektricitet, fys., det slags elektricitet, som uppstår på harts, då det gnides med ylle. Se Elektricitet. L. A. F.
Hartser, det gemensamma namnet på en stor mängd till sin kemiska natur ganska ofullständigt kända ämnen, hvilka i allmänhet bildas genom syrsättning af flyktiga oljor. Hartserna tillhöra således, liksom dessa oljor, företrädesvis växtriket, och den oxidationsprocess, hvarigenom de uppstå, försiggår i vissa fall inom växten sjelf, i andra fall utom densamma, genom direkt inverkan af luften. Naturligtvis kan man äfven med konst, på kemisk väg, af de flyktiga oljorna framställa hartsartade produkter. -- De uti naturen förekommande hartserna indelas vanligen i balsamer, gummihartser och egentliga hartser l. hårdhartser. Denna indelning är dock föga lämplig, enär de båda första afdelningarna egentligen alls icke äro hartser, utan en blandning af hartser och andra ämnen. Sålunda utgöras de oftast flytande balsamerna (till hvilka man räknar terpentin, perubalsam m. fl.) af lösningar af hartser i flyktiga oljor eller aromatiska syror; ur dessa föreningar kan man genom destillation aflägsna den flyktiga beståndsdelen och får då hartset qvar. De mjuka gummihartserna åter (t. ex. dyfvelsträck, gummigutta m. fl.) bestå af blandningar af hartser och gummiarter, till följd hvaraf de ofta äro delvis lösliga i vatten. Genom att behandla dem med alkohol kan man extrahera hartserna och särskilja dem från de i alkohol olösliga gummiarterna eller växtslemmet. -- De egentliga hartserna (hårdhartserna), till hvilka man räknar bernsten, kolofonium, kopal, mastix, schellack, dammarharz, benzoë och många andra, äro
hårda, spröda, glasglänsande, mer eller mindre färgade och genomskinliga ämnen, hvilka smälta lätt, men icke kunna förflyktigas utan att sönderdelas. De äro olösliga i vatten, men lösas med större eller mindre lätthet i alkohol, eter, feta och flyktiga oljor, alkalier o. s. v. -- Hartserna ega ganska stor teknisk användning, vid beredning af fernissor, kitt, lack o. s. v. Ett betydligt antal af dem begagnas äfven inom medicinen. -- Fossila hartser äro sådana, hvilka härröra från växter, som lefvat under förflutna geologiska tidsåldrar. Det mest bekanta exemplet på ett fossilt harts är bernsten (se d. o.), men man hänför ofta under denna rubrik äfven sådana ämnen som ozokerit, asfalt m. fl., hvilka till sin sammansättning betydligt afvika från de verkliga hartserna och snarare äro att anse såsom de svårflyktigaste produkterna af en sannoligt genom årtusenden fortsatt torrdestillation af forntida växtämnen. -- För vanliga ändamål beredes harts genom kokning af barrträdskåda med någon tillsats af vatten. Sedan vattnet och de flyktigaste oljorna afdunstat, silas den upphettade vätskan en eller flere gånger genom fin mässingsduk, så att den blifver fullständigt renad från fasta, främmande beståndsdelar, och hälles derefter i formar, der den får stelna. Allt efter den mindre eller större noggranhet, som användts vid beredningen, erhålles gröfre eller finare sorter, såsom vanligt groft, hvitt eller gult harts. En särdeles ren sort, som är väl befriad från olja och vatten, är s. k. kolofonium. Hartskokning idkas såsom binäring flerestädes af allmogen i de österrikiska, tyska, franska och nord-amerikanska skogstrakterna samt äfven på några ställen i Sverige. S. J-n. C. G. Hz.
Harts-kaka, fys., en beståndsdel af elektroforen. L. A. F.
Harts-kitt. Se Kitt.
Hartstvål. Hartser lösas visserligen i alkalier, men den dervid bildade föreningen är ingalunda att anse såsom tvål, jämförlig med sådan som bildas vid feta ämnens behandling med alkalier. Om man deremot blandar en dylik lösning af harts i alkali till vanlig talgtvål, så erhålles s. k. hartstvål, som är särdeles billig, lättlöslig och rikligt löddrande, samt med hvilken man enl. uppgift kan tvätta äfven i salt vatten. Dessa fördelar motvägas dock af åtskilliga olägenheter; så t. ex. kan dylik tvål icke användas vid tvättning af tyger, som sedan skola färgas. Hartstvålen eller hartstalgtvålen, som den rätteligen borde kallas, förbättras ofta genom tillsats af palmolja vid fabrikationen. Den tillverkas förnämligast i England. S. J-n.
Hartzenbusch, Juan Eugenio, spansk skald, f. 1806, son af en till Spanien invandrad tysk, diktade till en början romanser och sonetter, men egnade sig snart nästan uteslutande åt dramatiskt författareskap. På hans första dramatiska alster, Los amantes de Teruel (1836; 2:dra uppl. 1838), följde dramen Doña Mencia (1838), komedierna La redoma encantada (1839) och La visionaria (1840), dramerna Alfonso el casto, Primero yo, Honoria och El bachiller Mendarias (1842) samt komedierna La coja y el encogido (1843), La madre de Pelayo (1846)
Källa: Project Runeberg ·
