Sida 398
Hartmann ...
som föredragande af ecklesiastikärenden uti ett statsråd, som ingalunda var regeringens medelpunkt. Dessutom var han illa sedd af konsistorierna och hårdt behandlad af tidningspressen -- den konservativa "Svenska Minerva" var hans personliga belackare, och de liberala bladen sågo i H. en renegat, under det han å sin sida ansåg det vara deras skuld att den nödiga "jämnvigten" betänkligt rubbades. Hans verkligen exceptionella ställning inom regeringen bragte honom just genom ridderligheten i hans karakter till en på pligtkänsla fotad trotsig halsstarrighet i bemötande och bedömande af de oppositionella tidningarna, till hvilkas tuktomästare han tidtals utsågs som t. f. hofkansler, 1836, 1837 och i synnerhet 1838. Den 9 Mars 1838 upphörde H. att förrätta statssekreterareämbetet, och d. 2 Nov. s. å. nedlade han hofkanslersförordnandet, sedan kronprinsen lyckats förmå konungen att återtaga en af H. tillstyrkt befallning om åtal för majestätsbrott mot en i allmänna termer resonnerande skrift af A. Lindeberg om "Revolution och republik". Då hade H. genom anbefallda tryckfrihetsåtal för majestätsbrott och framför allt genom trotsigt bruk af "indragningsmakten" mot oppositionella tidningar gifvit dessa en god handräckning, då de inför allmänna opinionens domstol -- under nybildade titlar och med nya ansvarige utgifvare -- vare sig klagade eller gycklade öfver godtyckliga och för ett lagbundet samhälle förnedrande regeringsåtgärder. Konstitutionsutskottet 1840 ansåg honom icke hafva iakttagit rikets sannskyldiga nytta, då han på detta sätt låtit regeringen draga det kortare strået i striden mot de oppositionella tidningarna. "Innehöllo dessa verkligen hvad han om dem inför konungen i statsrådet uppgifvit, hade han ovägerligen bort anlita domstolarnas lagbundna välde att straffa brott och förbrytelser mot tryckfrihetsförordningen". Sådan var konstitutionsutskottets enhälliga mening; men H. sjelf tyckte sig icke hafva gjort nog ofta bruk af den "lag", som stod till hans förfogande, att enligt eget tycke, oberoende af domares och jurys utslag, genom indragning straffa ett klander, ett försmädligt ord, en osanning -- och åt de politiska följderna synes han icke egnat en tanke. Men H:s personliga mod att trotsa impopularitet och smädelse stälde honom redan då högt i mångas tanke och beredde honom snart den ledarerol på Riddarhuset, som skänker hans verksamhet dess största betydelse för Sveriges politiska historia. I Nov. 1838 förordnades H. att tills vidare förestå landshöfdingeplatsen i Kalmar, hvilket dock icke hindrade honom att utöfva sin riksdagsmannarätt vid den i Jan. 1840 begynnande riksdagen. Der vunno oppositionen och "koalitionen" genast en under hela riksdagen fortgående öfvervigt i utskotten, emedan det konservativa partiet på Riddarhuset i början saknat ledare. Sedan detta parti, hvilket nogsamt kände, att H. hade rättmätig anledning till personligt missnöje med regeringen, lärt rätt känna honom, blef han dess ledare. Ingen personlig bikänsla påverkade hans politik: konungamakten ville han stödja i dess strid mot oppositionen, vare sig han sjelf var
väl eller illa sedd å högre ort. Som erkänd partichef bragte han det snart derhän, att Riddarhusets majoritet lystrade icke blott till hans ord, utan till hans vink. Så lyckades H. under mycket arbete såväl inom som utom riddarhussalens murar att oftast paralysera oppositionens ansträngningar -- så snart icke afgörandet berodde på förstärkta utskott. H. skref försvaret för de inför riksrätt åtalade statsrådsledamöterna, försvarade utförligt sig sjelf mot konstitutionsutskottets anmärkningar och blef icke häller enligt 107 § Reg. form. anmäld till det afsked han redan 1838 faktiskt erhållit. Men det förstärkta statsutskottet vägrade honom pension såsom statssekreterare; landshöfdingeförordnandet hade redan d. 28 Mars 1840 upphört, och H:s enda löneinkomst från Aug. 1840 till Juni 1841 var det arvode han uppbar som bankofullmäktig, hvartill han i Aug. 1840 valdes af adeln, ett val, som under H:s återstående lefnad vid hvarje riksdag förnyades. I Juni 1841 utnämndes han till president i kammarrätten och utsågs s. å. till ledamot af unionskomitén. I fråga om en representationsförändring stred han kraftigt emot de i hans tanke samhällsvådliga förslagen om en riksdag grundad på allmänna val; men att adeln borde uppoffra sin sjelfskrifvenhet var redan tidigt H:s åsigt, och vid 1840 års riksdag förklarade ridderskapet och adeln äfven sjelfskrivenhetens upphörande vara ståndets gemensamma tanke. 1844, 1847 och 1851 inlemnade H. till konstitutionsutskottet förslag om representationens ombildning till fem stånd. Riksdagen skulle, enl. detta förslag, bestå af 5 stånd: det andliga, ämbets-, borgare-, godsegare- och bondeståndet, till lika antal fördelade på ett öfverhus, valdt för 12 år, och ett underhus, valdt för 3, med riksdagar hvart tredje år. Ämbetsmannaröster vid valen skulle vara personliga, de öfriga ståndens valmän deremot rösta efter bevillning, alla i mycket besvärliga valkretsar. Huru mycket än adeln hade H. att tacka för konservatismens segrar på Riddarhuset 1840, 1844 och 1847 -- konungens sanktion af den lika arfsrätten hade H. dock icke, oaktadt sjelfva ståndsprivilegierna togos till hjelp, kunnat förhindra --, sände, den honom en formlig uppsägelse, efter utgifvandet af hans sista representationsförslag, hvilket gjorde adelsmans representationsrätt beroende af val, ämbete eller fastighet och derjämte uteslöt sjelfva namnet adel. H., aldrig mån om sig sjelf, svarade, att han ville troget tjena i det konservativa ledet, sedan han upphört att vara anförare. Och han gjorde så. Aktningen och vördnaden för hans person omgaf honom, äfven då han stod ensam om sitt votum; och då han vid början af riksdagen 1856 nedlades på dödsbädden, uppdrog Riddarhuset åt sjelfve landtmarskalken att framföra dess varma "deltagande och bekymmer". "Bed adeln icke hålla så länge på sin sjelfskrifvenhet", var H:s svar, "att han icke har någon nytta af hennes uppoffring". H. afled i Stockholm d. 21 Dec. 1856. Hans under tjugo år fortgående impopularitet icke endast inom alla den liberala utvecklingens skilda läger, utan äfven bland den stora massan af befolkningen
Källa: Project Runeberg ·
