Sida 546
Herbeck ...
taga afsked 1875 och återvände då till "Gesellschaft der musikfreunde". Han dog 1877. -- H. var framför allt en glänsande dirigenttalang och uppdref till en betydande höjd de sällskap han hade under sin ledning. Ehuru såsom tonsättare nästan fullständigt autodidakt, vann han likväl anseende äfven för sina kompositioner: mässor, symfonier, kammarmusik, sånger. Mest bekanta äro en stråkqvartett och åtskilliga körer. A. L.
Herbelin [erböläng], Jeanne Mathilde, född Habert, fransk miniatyrmålarinna, f. 1820, studerade måleri under sin onkel Belloc och egnade sig snart uteslutande åt miniatyrmåleriet, hvari hon sedan 1848, då hon erhöll en första klassens medalj, arbetat med mycken framgång. Hon målar mest porträtt och förminskade kopior af stora mästares verk (Rembrandt, van Dyck, Velasquez), men producerar äfven egna kompositioner, bestående af små genrebilder. Den första miniatyrbild, som fick plats i Luxembourg, är ett porträtt af hennes hand. C. R. N.
Herberget, ett i Lund under de första årtiondena af 19:de årh. existerande sällskap, hvars blomstringstid infaller på 1810--20-talen. Medlemmarna, "herbergisterna", utgjordes hufvudsakligen af akademiska lärare, men äfven af skollärare och prester. Tegnér, hvilken utgjorde medelpunkten och själen i sällskapet, säger, "att det var själssympati, lefnadslust, ungdomlig verldsåsigt och literära intressen, icke reglementariska föreskrifter och statuter, som förenade dess ledamöter". Sällskapet hade sina sammankomster hos professor B. M. Bolméer, som var Herbergets "värd". Diskussionerna och samtalen vände sig kring literära, sociala, kyrkliga samt politiska ämnen, och dagens "on dits" kommenterades qvickt och gladt. Åtskilliga små satiriska versifikationer utgingo från Herberget (bl. a. såg Tegnérs "Hammarspik" der dagen, 1815), och roliga infall i mängd spridde sig derifrån bland allmänheten. Bland Herbergets mera framstående medlemmar voro, utom Tegnér, Heurlin, Agardh, C. P. Hagberg och Ling.
Herberstein, Siegmund von, friherre, tysk statsman och historieskrifvare, f. 1486, d. 1566, deltog med utmärkelse i kriget mot Venezia 1509 och 1514 samt användes derefter af kejsarna Maximilian och Karl V i en mängd diplomatiska uppdrag. Så sändes han 1516 till Danmark för att söka åstadkomma ett bättre förhållande mellan Kristian II och hans gemål Elisabet. Tvänne gånger besökte han Ryssland (1516--18 och 1526--27), och förnämsta frukten af dessa resor blef verket Rerum moscoviticarum commentarii (1549; senast utgifvet af Starczevski i "Scriptores exteri saeculi XVI historiae ruthenicae", 1841--43), hvilket innehåller vigtiga bidrag till Rysslands historia. Hans sjelfbiografi (till 1553) är tryckt i "Fontes rerum austriacarum".
Herbert, fransk konung. Se Charibert.
Herbert, Edward, Lord of Cherbury, engelsk filosof, f. 1581, studerade i Oxford, reste 1608 till Paris, der han gjorde bekantskap med H. Grotius, och tjenade 1609 såsom
frivillig under prins Moritz af Oranien i Nederländerna samt i fälttågen 1614--15. Åren 1618 --25 var han engelsk ambassadör vid det franska hofvet. 1631 erhöll han af Karl I peersvärdighet samt titeln baron H. of Cherbury. I striden mellan konungen och parlamentet stod han först på hofvets sida, öfvergick sedan till parlamentet, men spelade ingen framstående rol. Död d. 20 Aug. 1648. -- Som tänkare har H. sin egentliga betydelse derigenom att han är grundläggare till den s. k. engelska deismen. Den af Baco uppställda allmänna fordran att i vetenskapen intet får intagas, som ej klart inses och grundas på verkliga skäl, tillämpades af H. på det religiösa området så, att han, oberoende af hvarje genom uppenbarelse eller öfver hufvud på historisk väg tillkommet religiöst föreställningssätt, sökte utveckla en s. k. naturlig religionslära, ett sträfvande, som på det rättsliga området motsvaras af den vid samma tid framträdande s. k. naturrätten. Religionen, lärde han, är ursprungligen grundad i menniskans instinkt, den är ett naturanlag hos henne och just det, hvarigenom hon skiljer sig från djuren. Den naturliga religionen, hvars grundtankar äro för alla religioner gemensamma och derför det för religionen i det hela väsentliga, sammanfattas af H. till sitt hufvudsakligaste innehåll i följande fem satser: 1) det gifves en Gud; 2) vi äro skyldiga honom vördnad; 3) vi ådagalägga denna genom dygd och fromhet samt 4) genom ånger öfver våra synder; 5) Gud är i detta och ett kommande lif dygdens belönare och lastens straffare. -- H. har sin särskilda historiska märkvärdighet derigenom att han bildar begynnelsen till nyare tiders s. k. fritänkeri (se Fritänkare). De vigtigaste af hans filosofiska skrifter äro: De veritate prout distinguitur a revelatione, a verisimili, a possibili et a falso (1624), De causis errorum och De religione gentilium (1645). Efter hans död utkom The life and raigne of king Henry VIII (1649), mera loftal än historia, samt en sjelfbiografi, The life of Edward Lord H. of Cherbury. Written by himself, först utgifven af H. Walpole, 1764. L. H. Å.
Herbert, John Rogers, engelsk historiemålare, f. 1810, inskrefs 1826 vid akademien i London, men måste efter sin faders död, 1828, upphöra med studierna och söka med porträttmålning förvärfva sitt uppehälle, hvilket ock lyckades honom, då han af den förnäma verlden upptogs såsom dess porträttör. Derefter försökte han sig på romantiska scener ur Byrons "Don Juan" och Shakspeares "Othello", målade i prerafaeliternas manér, men vände sig derjämte till religiösa ämnen, sedan han i Venezia öfvergått till katolicismen. Under 1840-talet utförde han sålunda en mängd bilder, bland hvilka Thomas Morus och hans dotter vid fyra munkars afrättning (1844) finnes i nationalgalleriet i London. På grund af sin förmåga erhöll han uppdrag att måla flere salar i det nya Parlamentshuset, der han utfört scener ur Shakspeare och fresker med ämnen ur Gamla testamentet. Bland dessa märkes Moses på Sinai, om hvilken Estlander 1864 yttrade: "öfverspänningen
Källa: Project Runeberg ·
