Sida 559
Hermafrodit-kula ...
konfedererade s. å. 1705 utnämndes H. till kansliråd och statssekreterare. Tillsammans med Karl Piper förde han underhandlingarna med konung August i Bischofswerda 1706, hvilka ledde till freden i Altranstädt. Han åtföljde sedan Karl XII på tåget till Ukrajna 1708 och bevistade slaget vid Pultava 1709. Så snart han märkte, att segern lutade åt ryssarnas sida, antände han fältkansliet, på det att det ej skulle falla i fiendens händer. Om hans senare öden känner man ingenting med visshet: några (t. ex. Karl XII) trodde, att han stupade i slaget; andra berätta, att han blifvit tillfångatagen samt på tsarens befallning nedhuggen eller instängd i ett kloster nära Astrakan, der han skall hafva lefvat ännu 1712. Sistnämnda uppgift torde vara den mest antagliga. -- 1703 hade H. blifvit upphöjd i adligt stånd. H. var en grundlärd man och ådagalade stort intresse för svenska språkets rykt och de fosterländska minnenas vård. Hans första arbete, en öfversättning af Sylvestre de Fours "Sedebok" (1683), anses såsom ett mönster af språklig renhet. Han hade för afsigt att utgifva en samling af svenska skalders arbeten och fick i uppdrag att författa texten till Dahlbergs "Suecia antiqua et hodierna". Om H:s utomordentliga förmåga att behandla latinska språket vittna såväl de diplomatiska aktstycken, hvilka finnas af hans hand, som Hecatompolis suionum (en samling epigram öfver Sveriges städer) och Heroës Sveciæ sive vitæ excellentium virorum, quorum consiliis armisque res suecica crevit, ett af H. endast påbörjadt arbete, i hvilket han efter Cornelius Nepos' mönster ämnade skildra utmärkte svenske mäns lefnadslopp. Af både svenskar och utländingar omtalas H. såsom en man af stort snille samt berömmes för sin redbarhet och trohet. V. K-r.
2. Hermelin, Karl, friherre, riksråd, den föregåendes son, föddes i Stockholm d. 6 Nov. 1707 och blef 1726 antagen till e. o. kanslist i krigsexpeditionen. Han avancerade ganska trögt på tjenstemannabanan och blef först 1761 statssekreterare. 1765 kallades han, i sammanhang med hattpartiets fall och mösspartiets uppstigande till makten, till riksråd, men måste afträda, då hattarna 1769 på nytt återtogo väldet, och mottog ej sedermera det honom två gånger erbjudna riksrådsämbetet. H. fick 1766 friherrlig värdighet och utnämndes 1767 till Åbo akademis kansler. Död i Upsala d. 22 Febr. 1789.
3. Hermelin, Samuel Gustaf, friherre, den svenska kartografiens grundläggare, den föregåendes son, född d. 4 April 1744, blef 1761 auskultant, 1763 e. o. notarie och 1774 assessor i Bergskollegium samt utnämndes 1781 till bergsråd, hvilken befattning han 1815 nedlade. Med statsunderstöd företog han 1782--84 en resa genom Tyskland, Nederländerna, Frankrike, Nord-Amerika och England hufvudsakligen i ändamål att studera bergverkens tillstånd i dessa land, och vid sin återkomst till fäderneslandet använde han sin under resan inhemtade erfarenhet till införandet af åtskilliga förbättringar i det svenska bergsbruket, i synnerhet vid Falu koppargrufva. Såsom den svenska kartografiens grundläggare har H. förvärfvat sin största ryktbarhet. På egen bekostnad utsände han geografer till Sveriges och Finlands särskilda trakter för att öfver dem uppgöra kartor och beskrifningar, och frukten af dessa forskningar blef det stora kartverket Geografiska chartor öfver Sverige i 4 afdelningar (1797--1807), intill senare tider det bästa öfver vårt land. Dessutom utgaf H. en mängd kartor öfver grufvor och malmfält, petrografiska kartor samt beskrifningar öfver åtskilliga trakter i Lappmarken, fjällhöjder m. m. Under hans kartografiska verksamhet fästes hans uppmärksamhet på Norrbottens naturliga rikedomar, och han gjorde till sin uppgift att höja detta landskaps odling. Han anlade der flere bruk och 130 nybyggen, odlade ödemarker, byggde vägar och anskaffade dugliga arbetare från sydligare trakter. Särskildt nitälskade han för bearbetandet af Gellivara malmfyndigheter. Alla dessa arbeten, hvilka för H. medförde stora ekonomiska förluster, blefvo af omätlig betydelse för Norrbottens utveckling. Död i Stockholm d. 4 Mars 1820. "Få äro de medborgare, som efterlemnat ett vackrare minne än han i allmän och enskild välgörenhet, i uppoffringar för odlingar och bergsbruk, för konster och vetenskaper och framförallt för sin fädernejords geografiska och statistiska kännedom." Han var ledamot af Vetenskapsakademien (1771) och Vetenskapssocieteten i Upsala (1780) samt hedersledamot af Landtbruksakademien (1813). Vid 1800 års riksdag lät ridderskapet och adeln öfver honom slå en guldmedalj med inskriften: "För utvidgad kunskap om fäderneslandet, förkofrade näringar, befolkade ödemarker. Af medborgare och vänner." Äfven Vetenskapsakad. lät (1828) slå en medalj öfver honom. -- H. utgaf bl. a. Om kopparslaggens smältande efter rostning (1766) och Försök till en mineralhistoria öfver Lappmarken och Vesterbotten, med tabeller (1804).
4. Hermelin, Olof, friherre, landskapsmålare, fornforskare, den föregåendes sonson, föddes i Säby socken, Jönköpings län, d. 8 Febr. 1827. Efter fullbordade studier nämndes han 1848 till underlöjtnant vid Vestgöta-Dals regemente, deltog s. å. i kommenderingen till Fyen och befordrades 1850 till löjtnant, men lemnade året derefter krigstjensten. Sin första konstnärliga uppfostran erhöll han i konstakademiens principskola och fortsatte den sedan någon tid under Billings handledning; men hufvudsakligen har han utbildat sig sjelf. År 1870 företog H. en studieresa till Köpenhamn, Düsseldorf och Paris samt derifrån till Belgien och Holland. 1873 besökte han å nyo Düsseldorf och Paris samt London. Han kallades 1871 till agré af konstakademien och var 1876 kommissarie för den svenska konstafdelningen vid verldsutställningen i Filadelfia. H. har i sina senare arbeten slutit sig till den nyaste riktningen inom det franska landskapsmåleriet. Bland hans många taflor må nämnas Höstqväll, Kungsstugan i Örebro, En mulen qväll m. fl., inköpta af Stockholms konstförening, Vårstämning (motiv från Örebro), Slutet af vintern (utställd 1873 i Salonen i Paris), Höststämning (utst. i Wien s. å.), Fisktorg i Honfleur
Källa: Project Runeberg · ·
