Sida 598
Hetäria ...
något afviker från den episka. Ett utmärkande drag för densamma är en ofta återkommande cesur efter fjerde fotens slut (s. k. bukolisk cesur). I den romerska literaturen infördes hexametern af den omkr. 200 år. f. Kr. lefvande skalden Ennius och undanträngde inom kort det äldre s. k. saturniska versmåttet. Hexameterns stora betydelse inom den grekiska och romerska literaturen har föranledt dess införande i de flesta nyare språks literatur. Fullständigt har detta icke kunnat lyckas, emedan den moderna versbyggnaden hvilar på ordaccenten, icke, såsom den antika, på stafvelseqvantiteten. Den moderna hexametern är derför i grund och botten en annan än den klassiska. Den första svenske skald, som i vidsträcktare omfång användt hexametern, är Stiernhjelm. Exempel på detta versslag lemnar dennes skaldestycke "Hercules":
Hercules arla stod up en morgon i första sin ungdom, etc.
Bland svenska skaldestycken, författade på detta versmått, må äfven nämnas "Nattvardsbarnen" af Tegnér och "Elgskyttarne" af Runeberg. A. M. A.
Hexandria l. Hexandria (af Grek. hex, sex, och andreios, manlig), bot., sjette klassen i Linnés växtsystem, utmärkes genom sex fria lika långa ståndare i blommorna. Många växter höra till denna klass, t. ex. alla de, som föras till liljornas familj (Liliaceae). O. T. S.
Hexapla (Grek. egentl. "sexfaldig"), kritiskt exegetiskt bibelverk af kyrkofadern Origenes (d. 254), innehåller i sex bredvid hvarandra stående spalter Gamla testamentets grundtext med hebreiska bokstäfver, samma grundtext med grekiska bokstäfver, samt Aquilas, Symmachos', de "Sjuttio uttolkares" och Theodotions grekiska öfversättningar. Till en del af Gamla testamentets böcker finnas här äfven bifogade tre andra grekiska öfversättningar af okände upphofsmän.
Hexeriprocesser, ransakningar med för trolldom anklagade qvinnor (se Hexa), förekommo redan under förra hälften af 13:de årh. På 1230-talet hölls i Trier den, så vidt man har sig bekant, första hexeriprocessen. De anklagade beskylldes för att hafva förvandlat sig i paddor och derunder bevistat åtskilliga samqväm. Det är dock ovisst huruvida de anklagade blefvo straffade med döden. Den första säkert kända hexförbränningren egde rum 1275, i Toulouse, hvarest en 60-årig qvinna måste bestiga bålet, anklagad för att hafva drifvit otukt med satan. Under inqvisitionens skräckvälde blef beskyllningen för hexeri en allt vanligare utväg att på ett beqvämt sätt befria sig från kättare, hvilka eljest ej kunde fällas. Genom påfve Gregorius IX:s bulla af 1233 förklarades hexförföljelserna för Gudi behagliga gerningar, och upphetsningen ökades ytterligare genom nya bullor, af 1317 och 1327. I rättegången mot de sista tempelherrarna (början af 1300-talet) tjenade beskyllningen för hexeri (ehuru mindre vanlig, då det gällde män) till förevändning att skicka dem på bålet och indraga deras egendom. Äfven Jeanne d'Arc brändes såsom hexa,
1431. Det var emellertid först längre fram, inemot reformationen, som hexförföljelserna togo full fart, gynnade ej mindre af den sedeslöse och vidskeplige Innocentius VIII, hvilken 1487 gaf sin påfliga sanktion åt brännandet af hexor, än ock af de då öfverhandtagande förföljelserna och grymheterna mot kyrkans fiender. Utrotandet af allt hvad "kättare" hette tilltalade nämligen det allmänna medvetandet. En i den tidens anda affattad kodex för hexväsendets teori och praktik har man i J. Sprengers 1487 utgifna, sorgligt ryktbara skrift Malleus maleficarum ("hexhammaren"). Der förordas de samvetslösaste medel till de misstänktas snärjande och fällande, såsom förfalskning af protokollen o. d. Med ledning af denna urkund bedrefvos hexförföljelserna systematiskt. Om deras utsträckning kan man göra sig ett begrepp deraf att en enda kättaredomare, Balthasar Voss i Fulda, inom 19 år lät bränna 700 hexor och trollkarlar; en annan, Remigius (slutet af 1500-talet), lät på 16 år bränna 900 hexor, hvilka han dock till sist sjelf, anklagad för hexeri, måste följa på bålet. Det är betecknande nog att just kyrkofurstarna öfverbjödo hvarandra i nitälskan mot hexeriet. Så brändes t. ex. i stiftet Würzburg 1627--29 öfver 200 hexor, i Strassburg 1615--35 ej mindre än 5,000. Äfven i Schweiz, England, Skotland, Frankrike och Spanien flammade bålen eller glödde hextornen, och tusentals offer skördades der. -- Så djupt rotadt var det onda, att århundraden förgingo, utan att någon enda röst höjdes mot detsamma. Den förste, som i någon mån lyckades göra sig hörd, var Joh. Weier (omkr. 1560), lifmedikus hos hertigen af Kleve. Men motpartiet hade genast svar till hands, och t. o. m. konung Jakob I i England och Skotland uppträdde till försvar för hexförföljelserna. Med frimodighet angrep den reformerte presten Balthasar Bekker i Amsterdam (1691) tron på en personlig djefvul, i sin "Betooverde weereld" (Den förtrollade verlden), och med afgjord framgång fortsattes hans verk af Kr. Thomasius, i "Lehrsätze von dem laster der zauberei" (1707). I dessa mäns anda följde sedan lagstiftningen, först i Preussen (1721) och sedan i andra land. I 1734 års svenska lag stadgas ännu stegel och bål för utöfvande af trolldom. Det sista hexbålet i Tyskland tändes 1749, då en nunna från klostret Unterzell (nära Würzburg) brändes, men ännu senare, 1782, skedde en hexafrättning i Glarus, i Schweiz, hvilken anses hafva varit den sista.
I Sverige fick hexeriväsendet riktig fart först under Karl XI:s regering, och hexafrättningar bedrefvos der med lika fanatisk grymhet som i andra land. Första anledningen kom från Dalarna, hvarest 1668 en åtta års flicka uppgafs jämte andra barn blifvit bortförd till Blåkulla (se d. o.). Snart spordes flere fall. Undersökning inleddes mot alla misstänkta, och dessa nekade ej att hafva plägat umgänge med satan. En särskild kommission tillsattes 1668 i Dalarna, som höll ransakning i Mora d. 14-- 20 Aug. och dömde 17 personer till bålet. 148 barn afstraffades med ris eller gatlopp. Men långt ifrån att stäfja trolldomsraseriet gaf denna
Källa: Project Runeberg ·
