Svenska slöjdföreningens tidskrift

10

SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1906.

\ urmen nått en så stor och allmän utbredning äfven inom samhällslager med jämförelsevis begränsade tillgångar.

Jag skall afstå från att undersöka de många olika motiv, som kunna förmå den ene eller den andre att blifva samlare eller lägga sig till med en eller annan gammal sak. I många, låt oss hoppas de flesta, fall beror det väl på intresse för dessa gamla vackra prof på en gången tids smak och konstskicklighet, som förläna hemmet en prägel af förhning och gammal tradition. — Jag afstår från att söka utfinna några andra motiv, och \'i konstatera blott att det är modernt att omgifva sig med gamla saker, antingen man nu har en liten specialitet eller köper hvad som helst, möbler lika gärna som porslin, vapen lika gärna som miniatyrer o. s. v.

Jag vänder mig i stället till de mera allmänna områdena för att undersöka hvad nytta eller skada detta samlaremod kan hafva med sig; och det må ursäktas mig, om jag då ser saken ur museimannens synpunkt.

De stora offentliga museisamlingarna, som äro tillgängliga för hvar och en, hög och låg, konstälskare och handtverkare, afse ju dels rent teoretiskt att utreda, klarlägga gångna tiders odlingshistoria, kulturutveckling, för så vidt detta kan ske genom från dessa tider bevarade föremål af alla slag, dels mera praktiskt att genom utställande af dessa föremål gifva det nutida handtverket, konstindustrien eller hemslöjden uppslag och impulser. Ur båda dessa synpunkter är det naturligen af vikt att de föremål, som införlifvas med museisamlingarna verkligen äro äkta, verkligen härstamma från den period, som deras stilkarakter angifver, och icke nog därmed; föremålen måste äfven vara i sitt ursprungliga skick, icke omgjorda eller så hårdt restaurerade, att de förlorat något af sin ursprungliga karakter. !fn möbel t. ex., som ommålats och fått ny klädsel, har obetingadt ett förminskadt värde som kulturdokument.

Museerna representera det allmänna; hvarje medborgare, som har intresse af de samlingar, som finnas ' i museerna, kan anse sig som deras ägare (visserligen utan personlig rätt att förfoga öfver föremålen såsom värdesaker). Museisamlingarna äro ''svenska folkets egendom" , som Artur Hazelius uttryckte saken, och museitjänstemännen böra därför, när de söka tillvarataga dessa institutioners intressen, icke betraktas som enskilda medborgare, tillgodoseende personliga intressen, utan som svenska folkets representanter. Genom att gagna museerna, genom att öka deras samlingar, gör man en gärning, som har anspråk pa och rätt till tack från det allmännas sida; genom att försvåra museernas förvärfsmöjligheter skadar man det allmänna.

Därmed vill jag ingalunda hafva sagdt, att privatsamlingar äro från museisynpunkt olämpliga eller skadliga; tvdrlom! linskilda samlingar af konstföremål hafva sitt stora berättigande och sin stora betydelse. De kunna blifva till verkligt gagn i många afseenden. bfi-amför allt gäller detta specialitetssamlingarna. Privatmannen, den enskilde samlaren, som slår sig på en specialitet, kostbarare eller billigare, allt efter sin ekonomiska förmåga, diifves väl oftast af ett verkligt samlarintresse; han skaffar sig den sakkunskap, som iir nöd\'ändig för att bli förstå-sig-påare inom sin bransch. Han begränsar sig och sträf\’ar efter att uppnå fullständighet inom dessa gränser. Han känner hvarje iViremal i sin samling noga, och han vet hvad han ännu saknar. Dylika specialitetssamlingar kunna museerna i de flesta fall icke lägga upp; de alltid förekommande rariteterna göra dessa samlingar vanligen till en ganska dyrbar historia. Genom deras bildande, ju fullständigare desto bättre, ernås emellertid en noggrannare kännedom om någon \'iss sida af en gången tids kultur. Museerna och museitjänstemännen hafva därför all anledning att \ara glada åt specialitetssamlingarna, som ju i hög grad underlätta deras arbete - nota bene ()m de kunna få beses och studeras. Det lefvande intresse för sin samling, stjin specialitetssamlaren vanligen hyser, gör dessutom att han ogärna vill tänka sig samlingen splittrad, utan i stället lagar att den på det ena eller andra sättet fort-