Sida 247
SAMI.AkIFVHKN OCH UllT SIOHEKSA KOSSI II AS l)T V UK K El .
I 1
faraiule lialles tillliopa. Säkrast f>cli biist vinties naturliven iletta resultat, oni samlinven blir (äTentiiv eviiiukan, ölVergar till ett tnuseuni. Sa har också soni bekant ofta skett.
Lika obetingaclt st.äller det sig icke med ile privatsamlinvar, .som innehalla
allt möjlivt, »aker af alla slav- I'<irut.s;ittiiinv«'‘tria U'>i att samlaren eller ägaren
skall kunna besitta den sakkunskap (»ch pietet tVir ile gamla sakerna, som är sä nödvändig, <äro hiir gilVetvis mindre, i samma man som samlingens r)lika omrailen eller afdelningar <äro mänga. I•'innas ile hir handen, sä är ju allt godt och väl, tlä är \ädan att ITa-emälen vanväitlas lika liten sfJin i tle smä specialitetssamlingarna.
Men tyvärr <är sä icke alltid IVjrhällandet. Undantag gifvas ju, lysande undantag t. o. m., men tlet stora (lertalet af ile samlare, tVir hvilkas samling intet m.änskligt är främmande, fylla nog icke mättet som \'ärdare af dokumenten till gangna tiders kulturhistoria. Det innebiii' ett ansvar, det f()ipliktar, att <äga dessa IViremäl af allmänt intresse. 1 och med IVirviirfwandet af ett dylikt tViremäl ikläder man sig en skyldighet att i mfijligaste man bevara detsamma, ett ans\ar, som <är sttirre i samma man som ffiremälet är kostbarare, sällsyntare och d.ärigenom viktigare som kulturdokument, af stiirre allmänt intresse. Enskild egendom af allmänt intresse, som <ägai-en hai’ moralisk skyldighet att icke Drstfira ellei' hira utom landets griinser, iir ett begrepp, som bör ingä i det allmänna medvetandet. K’r)i'ande tVirhistoriska föremäl och fasta minnesmärken är det ju redan lag: dylika fa icke fVirstöras eller förintas. I'ynden <är upphittaren skyldig att hembjuda statens historiska museum till inliisen, och det är att märka: museet är beiäittigadt att inkfipa fynden till ett besteämdt pris; nägon mtljlighet att sktirta upp staten linnes icke. Detta gäller nu v isserligen blott föremäl af ädel metall och koppar samt graffynd, men det kunde nyveket \äl och till största fi'omma för vetenskapen utsträckas iifven till andra hiremal.
Iilefve denna kiinsla för det allmiinna riitt lefvande, så skulle till en början icke sa mänga gamla sakei' pä det ena eller andra sättet, afsiktligt eller oafsiktligt f<)i'stö)ras och restaui‘eras, och man skulle, innan man afvttrade eller inkiipte för privatbmk ett dylikt föremäl, fräga sig: iiga våra kulturhistoriska museer något i den vägen eller kunna de vara villiga att förvärfva det? Nu är det i stället ofta sa, att om man misstänker att en sädan fräga kan besvaras jakande, sä giii' man allt för att undandraga museerna mcijligheten att få fciremälet; man begär en öfverdrifven summa, om man är säljare, och man bjudci' en ännu (ifverdrifnaie, om man är kcipare-konkun^ent. Jag ber att ytterligare fä framhålla, att mänga och hiigst erkännansvärda undantag fran dessa regler linnas. och det just bland de personer, som verkligen g()i'a skiil ITu’ namnet samlare. Deras sakkunskap g()r att de förstå, att det eller det fciremälet är af den art. att det bör komma till ett museum, och då lägga de sig ej däremot, äfven om det svider i samlar-hjärtat.
Men det är den stora massan af samlare-dilettanter, som gtira den sttirsta skadan. De “samla", därhir att det är modernt; de betala Rir mycket, och de värda icke de gamla klenoderna sä viil; de restaurera och polera och begagna de gamla sakerna, hvarigenom de föir eller senare fiirstiiras eller fcirlora sitt värde som kulturdokunient.
Det är emellertid modernt med de gamla sakerna, och då hjälpa hirnuftsskälen fiiga. Man kan endast hoppas, att modet mätte förändras, ehuru man måste medgifva. att utsikterna på detta område iiro smärre än på många andra.
Det område, inom hvilket denna moderna samlarifver gö)!' sin stiirsta skada, är emellertid på det nu lefvande liandtverkets, konstsUijdens, hemshijdens område. De gamla sakerna taga allt intresse och alla penningar, under det att vär egen tids arbete riiner tö)ga eller ingen uppmärksamhet. När man skall sätta bo, frågar man icke. h\ar kan man få de bästa, vackraste och billigaste moderna miibler o. dyl., utan man siiker i stället staden, Rir att icke säga land och rike, rundt efter “antika" dylika. I tamburen vill man hafva ett gammalt skåp, måladt med rosor eller någcMi gammal järnbeslagen kista; i förmaket eller salongen iir antingen en hvit pinnsedYa med tillhiirande stolar eller också
Källa: Internet Archive ·
