Svenska slöjdföreningens tidskrift

12

SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1910.

Det torde i öfrigt icke varit obekant för Molinier, att ebenisterna själfva i allmänhet, och icke minst i Frankrike, voro allt annat än själfständiga och originela, samt att de i hög grad voro beroende af tecknare, skulptörer, ciselörer o. s. v. Oftast arbetade de efter graverade förebilder 8), som mestadels utgingo från Iranska eller engelska atelierer. En sådan företeelse som Chippendale, den engelske möbelsnickaren-gentlemannen torde hört till sällsyntheterna Den kritik, som ligger i Molinier’s ord bör därför, såsom förut påpekats, egentligen drabba Rehn och icke Haupt, som visserligen enligt vedertaget bruk med sitt namn signerat skåpet, ehuru han ju endast varit handen, som utfört Rehns komposition.

Jag vill ingalunda påstå, att inte några af dessa äldre ebenister varit själfständiga och ibland gjort sina ritningar själfva, men i allmänhet torde den originalitet man trott sig finna hos en del af dem och de karaktäristiska drag man konstaterat i deras arbeten, endast vara att förklara så, att dessa föregifvet skapande möbelsnickare med förkärlek användt vissa ornament, vissa från andra hämtade former, som sedan fått gälla för deras egna uppfinningar, då de på sin höjd kunna anses såsom karaktäristiska. 9)

Haupt var intet undantag härifrån och i likhet med sina ämbetsbröder i andra länder öste han i rikaste mått ur den aldrig sinande franska konstskattkammaren, ehuru han såsom vi skola se i vissa fall tyckes lägga i dagen ett slags själfständighet, som dock icke alltid varit särdeles lycklig.

Låtom oss nu först sysselsätta oss något med den som uppgjort ritningarna till mineralskåpet, nämligen Rehn.

Att Gustaf III upppdrog åt honom detta arbete var helt naturligt, ty dels var det Rehn, som i egenskap af hofintendent och föreståndare för husgerådskammaren hade att uppgöra förslag till inredningar och möbleringar i slottet, ja äfven till särskilda möbler för hofvets räkning, dels var han “persona gratissima" från den tid, då han handledde d. v. kronprins Gustaf och hans bröder i teckning och gravering samt hade alltsedan dess varit som ett slags konstnärligt “factotum“ åt den kungliga familjen.

Härtill kom, att han på 1750-talet uppgjort ritningarna icke blott till biblioteket vid Drottningholm utan äfven till Lovisa Ulrikas s. k. naturaliekabinett därstädes.

Rehn hade helt visst fått sina kraftigaste konstnärliga impulser i Frankrike redan på 1740-talet, när han som ung militär vid några och tjugu års ålder vistades i Paris, hvarest han egentligen studerade graveringskonst under Le Bas 10). Han ägde emellertid stor begåfning åt olika håll samt utvecklade sig senare till framstående gravör, skicklig arkitekt samt själfständig ornamentist, dessutom var han äfven musiker. Högt värderad af sin samtid förtjänade han väl, att hans namn dragés fram ur det mörker, där en glömsk eftervärld lämnat det.

Ehuru, såsom förut nämnts egentligen utbildad under rococcons glansperiod var Rehn icke någon slafvisk efterapare af denna stil. Redan när han på 1750-talet uppgjorde ritningarna till de ofvan omnämnda inredningsarbetena vid Drottningholm, lade han i dagen både själfständighet och måttfullhet, ja, man kan t. o. m. i dessa arbeten spåra ett visst inflytande af de nyare strömningar, som i Frankrike hade sina förkämpar i en Soufflot, en Gabriel och andra Ludvig XV:s arkitekter.

s) Att sådana arbeten letade sig väg äfven till det aflägsna Sverige lider intet tvifvel. Bland de kända tecknare, som utgifvit sådana arbeten äro: Bodeau d. y., Lalonde, De la Fosse, Le Canu o. s. v.

°) Se härom närmare, R. Grane: Ä Handbucher".

,0) Ett graveradt porträtt af Rehn i Kungl. Bibi. samling tillskrifves Le Bas, men i Bibi. Nationale's fem volymer starka samling af Le Bas’ gravyrer finnes ej detta blad, som dock har mycket tycke med en del i Le Bas’ atelier utförda bilder och därför mycket väl kan härröra från någon af dennes talrika elever. Le Bas kallade sig: “Graveur de S. M. le Roy de Suéderi