Svenska slöjdföreningens tidskrift

38

SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1910.

Läderplastik.

Bokpåsen.

Kedjeband.

Hvad angår de gotiska banden, som utförts i läderplastik (fr. cuir ciselé, ty. lederschnittband), kan anmärkas, att dessa band hufvudsakligen tillhöra Tyskland och 1400-talet samt numera äro ytterst sällsynta 1). Vid detta förfaringssätt erfordras band af tämligen tjockt läder, hvari mönstret inskäres. Lädret, som ej genomskäres, bearbetas sedan medelst punsning, så att mönstret framträder i relief, hvilken kan förstärkas genom ett underlag af något hårdt ämne.

Denna konstart, som i slutet af 1800-talet återupplifvats, så i Wien, har i Stockholm sedan 1880-talet med framgång utöfvats af Viktor Beck.

Innan vi lämna gotiken torde böra omnämnas den egendomliga form för bokband, som kallas bokpåse (ty. buchbeutel). Denna bandtyp åstadkommes sålunda, att det skinn, hvarmed pärmen öfverdrages, vid bandets underkant icke afskäres utan får fritt hänga ned i en påse, som slutar i en knut. Afsikten härmed är, att boken skall kunna med lätthet bäras sålunda, att man håller påsen i handen eller fäster den i bältet, därvid boken hänger nedåt. A några allartaflor från 1400-talet i statens historiska museum i Stockholm förekomma i trä skulpterade män med bokpåse i handen. Bokpåsarna användes under 1400- och 1500-talen, och äro nu ytterst sällsynta. Kungl. biblioteket i Stockholm äger ett ex. 2) från år 1579, som är en på vanligt sätt i skinn bunden bok, hvars band öfverdragits med ytterligare ett skinn, förlängdt öfver underkanten till en påse. En författare 3) uppger, att, såvidt honom är bekant, endast sex bokpåsar från 1400-talet och två från början af 1500-talet äro kända.

Ett under den yngre medeltiden brukligt sätt att skydda böcker för tjufvar var att i ena pärmen fästa en järnkedja, som därpå fastgjordes i pulpeten eller väggen. Dylik bok kallas kedjebok (lat. codex catenatus).

DEN ORIENTALISKA STILEN.

Skimrande i guld och färger och med en underbar egenartad ornamentik möter oss det orientaliska bokbandet.

Med orientaliska bokband menar man dels arabiska (egyptiska m. fl.), dels persiska och dels turkiska. I åtskilliga afseenden, såväl dekorativa som tekniska, äro dessa band olika västerlandets. Sålunda är alltid bakpärmen försedd med en klaff, som kan vikas om frampärmen. Denna klaff, slutande i en snibb, har samma dekorering som frampärmen, och då den lägges däröfver, når klaffens spets till pärmens midtpunkt och mönstret fortsätter utan afbrott från klaffen till pärmen. Rygg och snitt äro odekorerade. Träpärmar förekomma ej. Särskildt anmärkningsvärd är ju den rika guldpressningen, som understundom täcker hela pärmen.

De äldsta orientaliska bokbanden, som vi känna, torde härstamma från 1200- och 1300-talen. Teckningen erinrar mycket om den orientaliska mattans mönster: inom en bård en oval, mandel formad midtpjäs, ofta med en mindre bladformad figur öfver och under, samt stora hörnprydnader (se fig. 5). Dessa sistnämnda stå alltid till form och dekorering i öfverensstämmelse med midtpjäsen. Hörn- och midtfigurerna, som ofta genom utskär-

') Sc Mitius, Fränkische lederschnittbände des XV jahrhunderts, Leipzig 1909.

2) Afbildadt hos Hannover, n:r 121.

8) Loubier, sid. 73.