Svenska slöjdföreningens tidskrift

62 SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1910.

fajanskärl, mot att han erhöll 1,000 rdr specie till betalning af sina skulder i Stockholm, resekostnader för sig och sin familj, 1,000 rubel i årlig lön samt titel af direktör för

Friherre Korff ansåg sig ha gjort ett utmärkt väg till Petersburg. Strax efter sin ankomst dit erhöll han befallning att resa ned till Moskwa, där det kejserliga hofvet då befann sig, för att undersöka, om en i trakten befintlig lera lämpade sig för tillverkning af porslin. Återkommen till Petersburg insvepte han sig i stor hemlighet och vägrade att lämna några upplysningar vare sig om resultatet af undersökningarna eller om sina arbeten i öfrigt.

Emellertid hade de för fabriken nödvändiga byggnaderna börjat uppföras på den plats, där den ännu ligger, omkring tio verst utanför det dåtida Petersburg. Hunger beklagade sig till en början öfver det långa afståndet från staden, där han trifdes bättre och ej kunde så noga kontrolleras, men det brydde man sig icke om att höra på. Så framlämnade han en lista på allt som han uppgaf sig behöfva för att tillverkningen skulle kunna börja, däribland på åtskilliga materialier, som ej kunde anskaffas utan lång tidsutdräkt, såsom t. ex. kobolt, hvars utförsel från Sachsen var förbjuden, hvarför man måste anlita diplomatiska underhandlingar. Först i slutet af 1745 fick man ändtligen tillräcklig kvantitet däraf. Då sade Hunger, att man först måste ställa till hans disposition fyra soldater, två uppassare, drejare, målare, vedhuggare m. fl. och dem fick han också. På våren 1745 uppsattes ändtligen en större och en mindre ugn. Så tillstundade i december kejsarinnans födelsedag. Då det ansågs vara af stor betydelse för den nyanlagda fabriken, om man på den dagen kunde uppvisa för henne några tillverkningar i gengäld för de stora summor, som fabrikens uppsättning hittills kostat henne, gaf man Hunger order att påskynda arbetet. Han svarade, att allting skulle bli färdigt, men när födelsedagen kom, fanns intet som kunde förevisas kejsarinnan. Ännu hösten 1746 var förhållandet detsamma. Ställd inför rätta tillfrågades han nu, om han verkligen hade några grundligare insikter i porslinstillverkningen. Därpå svarade han utan betänkande ja, “han var fullkomligt kompetent och han skulle snart visa prof därpå“. Men såväl 1746 som 1747 gingo utan att han höll sitt löfte. Slutligen måste han år 1748 tillstå sin inkompetens, hvarpå han s. å. afskedades från fabriken.

Sådan är i allra största korthet Hungers lefnadssaga.

Hvart han tog vägen efter afskedet från Peterburgsfabriken, därom har forskningen, så vidt jag känner, ej kunnat hittills gifva någon upplysning. Vi måste således för denna gång lämna Hunger åt sitt öde. Dessförinnan är det dock vår plikt att nämna några

hennes kejserliga majestäts porslinsfabrik, fynd i Hunger, som omedelbart gaf sig i

I’l. 5. Konung Fredrik I. Emalj af Hunger.