Svenska slöjdföreningens tidskrift

SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT lr>lO.

61

visserligen för vana att uppvisa profstycken därpå, men förklaringen härtill är att han uttagit ett antal färdiga omålade porslinspjeser ur magasinet i Meissen samt därefter dekorerat och signerat dem och utgifvit dem för sina arheten. Efter några års vistelse härstädcs kunde han således icke undgå att afslöjas som en bedragare. Ar 1734 får han afsked från Rörstrand. Nu börjar han åter ett kringflackande lif. Ar 1 737 inlämnar han till danska regeringen en ansökan att i Köpenhamn få anlägga en porslinsfabrik. Men som nämnda regering redan år 1731 lämnat en rymling från Meissen ett anslag för samma ändamål, och denna knappt hade fått penningarna i hand, förrän han skuddade stoftet af sina fötter, afslog regeringen nu, vis af skadan, det välvilliga anbudet, “af den från Sverige komna tysken Hunger att upprätta en manufaktur för genomskinligt porslin så godt som det sachsiska".1) Så kom han till Berlin år 1740. Där hade just Fredrik den store börjat regera, och det var bekant, att han af sin mor, drottning Sofia Dorotea, som i slottet Monbijou i Berlin samlat mycket keramik, ärft kärleken till denna konst. Hunger erbjöd sig därför att i Berlin uppsätta en porslinsfabrik, men kungen hade bli f vit varskodd och ansökningen besvarades med ett bleklagdt nej.-)

Nu voro goda råd dyrbara. Hunger var icke den som förlorade modet. Våga vinna, våga tappa! Han beslöt sig i hast för att återvända till Stockholm och lyckliggöra die dummen Schweden med sin skicklighet. Den 8 maj 1741 får han på gjord ansökan om privilegium exelusivum för tillverkning af sockerformar och apoleksburkar m. m. af en rödbrun lera företräde hos handels- och manufakturdeputationen härstädes, vid hviiket tillfälle han äfven förevisar prof på en för porslinstillverkning tjänlig fin jordart, begär 2,000 daler för att bygga en ugn, säger sig vilja anlägga en porslinsfabrik här och tror sig inom fyra veckor kunna visa prof på en fin hvit lera som han upptäckt i Dalarna och af hvilken han vill göra chokoladkoppar, som skulle målas af hans mag, “en miniatyrmålare". Namnet talar han icke om, men det var ingen mindre än den här bosatte utmärkte Johan Georg Henrichsen (f. 1707 f 1779), som år 1773 blef ledamot af härvarande konstakademi, i hvars samlingar han är representerad genom en förträfflig emaljmålning, framställande Venus och Adonis. Deputationen höll på att nappa på kroken; men nu började det mäktiga Rörstrandsbolaget att röra på sig under erinran, att bolaget redan hade uteslutande privilegium på all porslinstillverkning i riket. Då söker deputationen medla och föreslår bolaget att taga Hunger till delägare i Rörstrand för att gemensamt drifva porslinstillverkning. Men bolaget säger nej. De förklarade sig vara glada öfver att en gång redan ha blifvit Hunger kvitt3).

Så stod han således åter där ensam och öfvergifven. Fanns det då i hela Stockholm ingen mänsklig varelse som han kunde lura? Jo, för visso! Och nu börjar en ny glansperiod för Kristofer Konrad Hunger.

Är 1743 befann sig friherre N. A. Korff på uppdrag af kejsarinnan Elisabet af Ryssland i en diplomatisk beskickning vid svenska hofvet. Redan länge hade kejsarinnan varit betänkt på att anlägga en porslinsfabrik i Petersburg, men hinder af olika slag hade alltjämt upprest sig däremot. Om detta hade kommit till Hungers kunskap är icke godt att säga, men af någon anledning kom han i förbindelse med den ryske diplomaten. Vid ett besök hos denna uppgaf han sig känna hemligheten af porslinstillverkningen. Korff. som visste att hans höga härskarinna ingenting högre önskade än att sätta upp en porslinsfabrik som kunde täfla med den sachsiska, nappade ögonblickligen på kroken och slöt den 1 febr. 1744 kontrakt härstädes med Hunger, däruti denne förband sig att i Petersburg grundlägga en fabrik för tillverkning af sachsiskt porslin och holländska

‘) Tidskrift for Kunstindustri Kbhn 1893, sid. 39.

s) Briining a. st. sid. 114.

3) Stråle. Rörstrand sid. 80.