Sida 206
60
SVENSKA SLÖJDFÖRENING ENS TIDSKRIFT 1910.
Dresden och Meissen, där han gifte sig och blef bekant med det europeiska porslinets uppfinnare J. F. Böttcher. Ja, han uppgaf till och med att Böttcher anförtrott honom hemligheten af sin upptäckt. Detta har man dock skäl att draga i tvifvelsmål. Vid denna tid, eller närmare bestämdt år 1717, var en af Wienfabrikens blifvande grundläggare, den ofvan nämde holländaren Du Pasquier, på besök i Meissen för att söka utspana hemligheten och förmå några af de därvarande arbetarna att komma till Wien. Härvid hjälptes han af det vid Dresden hofvet anställda österrikiska sändebudet grefve Virmont. Denne fick nu anvisning på guldsmedsgesällen Hunger (som dock icke tyckes ha varit anställd vid Meissenfabriken1), såsom en lämplig person. Kontrakt uppgjordes med Hunger, som omedelbart begaf sig i väg till Wien. Under sitt första år därstädes upptogs hans tid med att söka finna någon för porslinstillverkning lämplig lera i trakten, men förgäfves. Så blef han år 1718 Du Pasquiers kompanjon samt erhöll samtidigt uteslutande privilegium på porslinstillverkningen därstädes för 25 år. Framtiden tedde sig således lofvande för den unga guldsmedsgesällen, som nu nämnes som en af Wienfabrikens grundläggare. Glädjen blef dock icke långvarig. För någon begången förseelse arresterades han, lämnade år 1720 i hemlighet staden vid Donau och återkom d. 18 s. å. till Dresden. Men icke heller där kunde han stanna utan begaf sig, på uppmaning af Venedigs sändebud vid Wienerhofvet, till lagunstaden, i förhoppning att där finna en bördig jordmån för sin mer eller mindre äfventyrliga plans realiserande. Däri bedrog han sig icke, så mycket mindre som han lyckats i hemlighet medtaga ett större förråd porslinslera (den s. k. Schnorrska meissenleran), som han, oaktadt utförselförbudet, lyckades genom en spetshandlare föra öfver gränsen i små kaggar, som uppgåfvos innehålla blå stärkelse, behöflig vid spetsarnas rengöring. Med hjälp af detta material lär han verkligen under fem år (1720 — 1725) ha lyckats i Venedig anlägga och drifva en porslinsfabrik^ af hvars verksamhet och tillverkningar i öfrigt dock intet är bekant eller i behåll2). Men när den medförda Meissenleran var slut och han ej kände hemligheten af porslinsmassans sammansättning, kunde han intet vidare göra här utan afdunstade från orten och uppdyker åter i Meissen, vid hvars fabrik han år 1727 antogs till “guldemaljör3).
Här hade nu Böttcher aflidit år 1719 och efterträdts som direktör af J. G. Herold, unders hvars ledning Meissenfabrikens första glansperiod inträffar. Herolds bekantskap hade Hunger gjort redan vid Wienfabriken, där han då återfinnes bland arbetarne, likaså hade han där träffat en annan framstående keramiker, alkemisten och verkmästaren S. Stölzel, som också spelat en stor rol särkildt i Wienfabrikens historia. Med dessa bägge kunde Hunger ej mäta sig, han ställdes alldeles i skuggan af dem och därför gjorde han till sin uppgift att på allt sätt förringa deras förtjänster. Men detta kunde icke ske annat än med förtalets vapen. Han Utspridde därför att förklaringen till att dessa båda sköna pojkar, som han uttryckte sig, lyckats komma till så stor heder i Meissen var den, att de i Wien annekterat hans färger. “Äran af tillverkningarna tillkommer således egentligen mig men den äran ha dessa båda äreförgätna och gudlösa människor frånhändt mig; ty förut visste man här i Meissen icke huru man på porslinet skulle kunna få fram blått eller grönt eller rödt“. — Men detta förtal hjälpte icke. Hungers sol var för alltid nedgången i Meissen; och så måste han åter packa kappsäcken, år 1730.
Det är nu han dyker upp i Stockholm, där han finnes mantalsskrifven “med sin käraste11 år 1731 och till en början lyckades lura Rörstrandssocietetens styrande mästare. Nu kunna vi bättre förstå huru det kom sig, att bladet så snart vände sig för honom här. Han kände icke hemligheten af porslinstillverkningen. Hvart han kom hade han
9 Zimmerman anf. st. s. 264.
2) Adolf Briining anf. st. sid 106.
a) Karl Berling sid. 34
Källa: Internet Archive ·
