Svenska slöjdföreningens tidskrift

24

SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT

1910.

sina utsökt vackra sniderier; särskildt fäster man sig vid de båda handtagen på de nedre dörrarna, som storligen påminna om en initial (B) i en irisk handskrfit; herr Jonsson har emellertid komponerat dem själf och säger sig aldrig ha sett detta B, hvarför likheten måste vara en sällsam tillfällighet. Liksom det mycket trefliga lilla sideboardet är skänken uteslutande irisk i stilen. — Den väldiga, smidda järnkronan, hängande på tunga kedjor, som hållas af grinande odjurshufvud i takbjälkarna, tilltalar åtminstone inte mig: den verkar alltför kompakt och dyster, under det att en krona väl hälst bor vara så genombruten och luftig som möjligt. De dinglande tupp- och kattliken vanpryda den ytterligare. Förresten förefaller mig en krona alldeles omotiverad i ett sådant rum; lampetter som i form närmade sig (men icke imiterade!) facklor, skulle passa bättre till stilen.

Om småstolarna är föga att säga. Den smula ornamentik de ha är irisk, för öfrigt äro de alltigenom moderna. Fransningen af lädret på rygg och sits verkar i mitt tycke indiansk men kan ju försvaras.

Den mest vägande invändning man nödgas göra mot den Jonssonska matsalen gäller likväl färgen. Därvidlag har konstnären utan tvifvel varit alltför försiktig, fastän djärfhet just hade varit hvad som kräfts. Det hade först varit herr Jonssons mening att ge trävirket en färg som om det af fukt, sol och ålder hade mörknat; men resultatet lär ha blifvit rysligt (ingen under!), och då valde han i stället denna gröngråa färg, som visserligen inte är ful, men dyster. Bort det! Såväl våra förfäder som de forna irerna älskade starka, bjärta färger, främst högrödt, men äfven klargrönt och lysande gult. Irerna nyttjade därjämte också blått, och så gjorde troligtvis nordboarna med, fastän det är omöjligt att veta, i hvilken utsträckning det skedde hos de senare, emedan fornspråkets blar betyder både svart och blå. 1 hvarje händelse hade det varit stilfullast att låta träet ha sin naturfärg kvar, fixerad medels en färglös fernissa eller polityr, och låta sniderierna framträda i rödt

eller t. o. m. i rödt, gult och grönt. Den tid är väl lyckligen Fig. 20. Detaij från skänken,

förbi, då människorna skydde de glada, stimulerande färgerna

och älskade eller åtminstone trodde sig älska dasket. Ej heller kan jag finna valet af träslag — ek — lyckligt. Måhända är det en enbart personlig antipati hos mig men för mig ter sig eken med sin vresigt hopgyttrade struktur som en materiaiisation af det dåliga

lynnet. Säkert skulle möheln ha vunnit på att utföras i ask (det heliga träet!) med dess

kraftiga, rediga ådring; men äfven björk eller furu skulle ha kunnat nyttjas med fördel. Eken, som för icke så länge sedan var nästan oslipplig i matsalar, ser ut att vara på retur nu, och väl är det, ty den gör knappast någon människa glad. Det finns visserligen mångenstädes en underlig öfvertro på något slags yfverboren svenskhet i ekens väsen; men hvarför skulle just detta trä vara så koncentreradt svenskt, då det i två tredjedelar af Sverige är okändt och i den återstående tredjedelen ej når närmelsevis den utveckling som i mellersta och västra Europa? Björken och furan, hvilkas virke blir ypperst just här i Norden, men vida både lösare och fulare söderut, äro

Fig. 19. Nyckel.

Fig 21. Hasp A skänken.