Sida 199
SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1910.
53
de företrädesvis användes som gåfvor frän det franska hofvet till främmande regenter och statsmän som där aflade besök. (Jr färgsynpunkt äro så godt som alla nyanser representerade, såsom gros-bleu (från Vincennesperioden), bleu du roi, rose Pompadour, bleu turquin, grisaille, vert-pomme (den Platenska servisen) och den ytterst sällsynta écaillenoire, till hvilka senare det kinesiska porcelaine laquée burgautée med svart lackbotten och i densamma inlagd pärlemor varit förebild. Men det finnes naturligtvis också mera vanliga pjeser, ja till och med några förfalskningar. Af särskildt intresse bland dem äro några stora fat i turkosblått med blomster i guld, i hvars midt förekomma porträtt af de franska konungarnas mätresser ända från 1500-talet. Dessa utgåfvos för Sévres-arbeten och voro verkligen af omålad Sevres-massa, som dock inköptes för att sedan dekoreras i en liten obetydlig fabrik i utkanten af Paris af en man vid namn Soiron. Ar 1814 hembjöds en samling sådana pjeser med porträtt af Ludvig XIYr:s älskarinnor till konung Ludvig XVIII, som vardt mycket förtjust att blifva det, som han trodde, dyrbara Sévresfabrikatets ägare, men så kom han att af någon anledning sända ett af faten till Sévresfabriken för undersökning och då upptäcktes bedrägeriet. Sä utsöndrades dessa förfalskningar ur den franske kungens samling, kommo i konsthandlarhänder — och inköptes af den engelske konungen för samlingarna i Buckingham palace, naturligtvis såsom äkta vara och till mycket högt pris. Världen vill bedragas och blir bedragen! Otaliga sådana förfalskningar finnas numera, gjorda af vida klumpigare händer än Soirons. Isynnerhet hållas de till salu på de stora mondäna badorterna (Baden-Baden, Ostende, Wiesbaden)- Ja, i Sverige återfinnas åtskilliga såsom “äkta Sévres“ såväl i slott som koja, icke minst i flera eleganta salonger i de stora hyrespalatsen vid Strandvägen i Stockholm.
DLN GAMLA MEISSEN-FABRIKEN. Det är helt naturligt, att den modärna keramiska forskningen med en viss förkärlek sysselsatt sig med att tränga djupare in i Meissenfahrikens historia. Där stod ju i stort sedt vaggan för den europeiska porslinstill' verkningen, och ett romantiskt skimmer hvilar öfver den gamla fabrikens första ar, då August den starke, konung af Polen och kurfurste af Sachsen, sökte att till hvad pris som helst få i sin tjänst några af de undergörare som föregåfvo sig känna hemligheten såväl att tillverka guld som porslin och som därmed skulle kunna skaffa honom de summor han behöfde för sitt yppiga lif, sina mätresser, sina gunstlingar och sina krig. Så trodde han sig träffa en sådan i Johan Fredrik Böttcher. Född år 1662 i Schleiz och son till en myntmästare sändes den då faderlöse gossen vid fjorton års ålder till Berlin i tjänst hos en apotekare; här fick han snart på grund af sina alkemistiska studier och hemlighetsfulla experiment namn om sig att vara en guldtnakare, d. v. s. en person som kände hemligheten att på kemisk väg kunna tillverka guld. Detta kom till konung Augusts öron, Böttcher infångades och fördes till Dresden, där kungen lät sätta honom i fängsligt förvar för att så mycket mera ostördt kunna draga vinst af fångens guldmakeri. Ehuru Böttcher naturligtvis icke kunde tillfredställa de kungliga förhoppningarna, släppte kungen honom icke, ty han var fortfarande öfvertvgad om hans förmåga. Kunde fången icke göra guld, så kände han dock hemligheten att tillverka porslin, och det var vackert så. Han fick till att börja med ett laboratorium och tog genast itu med tre olika slags tillverkningar, nämligen af det röda stengodset, som är kändt under namnet Böttchers försöksporslin, vidare af fajans och slutligen år 1709 af den epokgörande upptäckten af det äkta porslinet. Denna senare tillverkning öfver flyttades till det kurfurstliga slottet i Meissen, det s. k. Albrektsburg, som nu trots protester från domkyrkostyrelsen, som disponerade slottet, inrymdes till porslinsfabrik. I detta på en brant klippa belägna slott hade Böttcher en tid hållits i ett lindrigare fängelse, så att han kände väl
Källa: Internet Archive ·
