Sida 114
108
ELFTE KAPITLET.
Fonografen.
Donna afton sutto Utis ooli jag icke uppe på taket. Han erbjöd sig i stället att hjelpa mig packa upp mina koffertar och lägga mina saker i ordning. Hittills hade jag knapt tittat i dem, och trots min värds försäkringar kunde jag icke känna mig hafva någon verklig eganderätt till dem. Men då Utis vid det elektriska ljusets starka sken tog upp saker, som, derom var jag öfvertygad, aldrig blifvit nedlagda af mig, började de olika föremålen, underligt nog, förefalla mig välbekanta. Bestämdt hade dessa böcker, skrifsaker, små prydnader och taflor en gång varit mina. Men alla hade undergått en egendomlig förändring — en förändring, som motsvarade olikheten mellan min personliga historia, sådan jag mindes den, och den Utis tillskref mig. Allra sist framtog han ur den sista af koffertarna ett föremål, som både till form och storlek hade någon likhet med ett skrifdon, som jag en gång hade egt, och ställde det på bordet. Då han öppnade det, var innehållet deri likväl fullkomligt obekant för mig. Det var en fonograf af nyaste konstruktion.
"Detta instrument, eller rättare, den första omogna idén dertill var känd redan på din tid. I sm nuvarande form spelar fonografen nästan rolen af ett andra minne. Dess införande i lagstiftningslokalerna och på dylika ställen under loppet af tjugonde århundradet ledde till många nyttiga
