Sida 17
11
ANDRA KAPITLET.
Staden och dess innevånare.
Vid framkomsten till den förnämste arkaden fick jag full sysselsättning för ögon och tankar genom att lägga märke till utseendet och drägten hos den vackra folkras, hvaraf representanter af båda könen gingo framåt med spänstiga steg, hvilka antydde återhållen kraft snarare än feberaktig brådska.
Qvinnodrägten, den enklaste såväl som den vackraste jag någonsin sett, utgjordes — så föreföll det mig, som är obevandrad i dylika saker — hvad öfre delen beträffar af en vid tunika af något hvitt eller gråaktigt tyg. Denna fasthölls vid midjan af ett skärp eller bälte af siden och räckte, när den var så uppskörtad, ungefar halfvägs mellan knäet och fotknölen. Tunikan var imellertid så lång, att den räckte till vristen, när den ej fasthölls af bältet. På detta sätt bars plagget vanligen inomhus, då det fick falla ned till fötterna, såvida icke qvinnan som bar det var upptagen af något hushållsbestyr. Nedre delen af drägten utgjordes af ett slags turkiska byxor, åtsittande kring fotknölen.
Fötterna voro ej inklämda i nutidens obeqväma och fula fotbeklädnad, som tyckes afsedd att göra den af naturen så vackra menniskofoten lik en ohygglig hästhof. Här voro fötterna skyddade af omsorgsfullt för ändamålet lämpade sandaler. Dessa sandaler skulle kunna jemföras med skor med ytterst låga klackar och öfverlädret bortskuret öfver vristen. Sulan bestod af ett tunt lager af något
