Sida 85
79
ÅTTONDE KAPITLET.
Morgonarbetet.
Då jag i dagbräckningen vaknade, var det nätt och jemt tillräckligt ljust för att kunna urskilja föremålen. Enligt urtaflan var klockan nära half fem. Ungefar så mycket borde hon vara, tänkte jag; kanske hon blifvit ställd under natten. Jag såg mig fortfarande omkring i rummet och varseblef Utis, som stod i dörren.
"Du sof så djupt", sade han efter ett gladt godmorgon, "att jag icke nändes väcka dig. Imellertid gläder det mig, att du nu är vaken, eftersom det är tid på att du får din första lektion, det vill säga", fortfor han leende, "om du ännu vill hålla fast vid det antagande vi kommo öfverens om."
"För mig åtminstone är det intet antagande", sade jag, som nu var fullt vaken. "Mitt minne af det förflutna är alldeles detsamma som i går."
"Låt se!" sade han, i det han satte sig och med en åtbörd antydde, att jag ej skulle resa mig. "Hvad kommer du i håg af gårdagens tilldragelser?"
Han lyssnade med djupt intresse, under det jag i korthet redogjorde för hvad jag sett'dagen förut och för de intryck, jag då mottagit. Imellanåt nickade han bifallande, som om han velat säga: "Det är alldeles riktigt." Blott en gång gjorde han eü rörelse med handen, liksom han tviflat. Men genom att nämna vissa biomständigheter öfverty-
