Sida 366
860:
utom sagt allt, hvad jag har att säga — och kanske ändå mer? Jag kan icke stanna längre, eftersom jag redan i afton måste resa härifrån for att i N. sluta mig till expeditionens andra medlemmar. Du behöfver ej skrifva, förrän du fått höra, att sällskapet lyckligt kommit till "YVeissnichtwo. Var icke rädd for att skicka kort! När clet kommer så långt, har jag nog börjat blifva riktigt botad — jag kan så gerna börja nu. Jag lemnar dig härmed en nyponqvist, som jag i smyg lyckats tillegna mig i dag. Jag behöfver ej säga, för hvems skull jag gerna skulle hafva velat behålla den. Jag lemnar den åt dig, med mina välönskningar. Att göra det är icke lätt, men det är bäst. Vive et vale.
U. E."
FYRTIONDE KAPITLET.
Afslutning.
Jag har ej mycket mer att berätta. Nypon-qvisten visade sig äfven vid detta tillfälle vara ett godt omen. Jag gick till Edith, erkände mitt fel, som sig borde, och hon, den älskvärdaste och ädlaste bland qvinnor, mötte mig på halfva vägen. Vår nuvarande lycka ökas genom minnet af den skilsmessa, som riktigt lärde oss, hvilket högt värde vi i sjelfva verket satte på det, som tycktes vara oåter-kalleligen förloradt. Innan några underrättelser kunna hinna hit från Weissnichtwo, hoppas jag hafva de kort i ordning, hvilka min vän talade om,
