Sida 49
43
FEMTE KAPITLET.
Utis' hem.
"Ja, här ser du mitt hem", sade Utis, i det vi stego ur, "och äfven ditt, tills du tröttnar derpå."
Vid ljudet af hundskallet komma två vackra barn rusande för att välkomna sin far, en flicka på omkring tolf vårar och en åttaårig gosse, klädda i drägter, som hade mycken likhet med de äldres. Gossen fick i uppdrag att skjuta karriolen till dess plats. Flickan tog hand om de paket min vän haft med sig från staden.
Två damer mötte oss, då vi inträdde i byggnaden. De voro min värds hustru och hennes syster. Den senare var förlofvad, som jag kunde se på hennes sätt att bära håret. Damerna, som presenterades för mig som Ulmene och Ialma, mottogo mig hjertligt som en länge väntad slägting, hvilken de likväl sågo for första gången.
Af några tillfalliga anmärkningar erfor jag, att jag antogs hafva samma dag anländt med postångaren från Australien. Det besynnerligaste af allt var, att jag underrättades om, att mina saker redan ankommit och uppbänts på mitt rum. Något förvirrad af denna otroliga underrättelse, följde jag min värd till det åt mig anvisade rummet. Der stodo ganska riktigt två kappsäckar af betydlig storlek. De voro starka, men nötta och buro de omisskänneliga tecken, hvarpå vi igenkänna dylika veteraner, som gått genom många menniskors hän-
