Sida 233
227:
TJUGUSJETTE KAPITLET.
Ismar och Reva.
Som Reva ej visste af sin fars inbjudning, blef hon troligen mycket förvånad, ehuru hon icke visade det, då hon såg, hvem hennes far så ovanligt lifligt samtalade med.
I början var hennes sätt litet tvunget, åtminstone föreföll det mig så. Hennes stolta sinne var ännu upprördt vid minnet af det tvång, hennes aldrig förr fängslade lockar varit underkastade. Men det tvungna i hennes sätt försvann snart under inflytande af hennes af naturen glädtiga sinnelag och hennes tacksamhet för det nöje, jag tycktes hafva gjort hennes far. I sjelfva verket kunde ingenting hafva säkrare förvissat mig om hennes ynnest.
Då Hulmar omtalade för Reva den källa till upplysningar, han nyss upptäckt, gick hon med förtjusning in på hans plan att afsluta det länge uppskjutna arbetet. Hennes anmärkningar om nödvändigheten att skrifva om hela första delen, vittnade om förvånande kunskaper i ett ämne, som hos oss icke anses vara särdeles lockande för qvinnan. Man måste imellertid komma ihåg, att mycket inom vetenskapens område, som nu betraktas som någonting svårt, förvandlats till enkla satser och ingått i elementarundervisningen.
"Men du, Reva, är icke så lycklig, som jag varit i dag."
"Hur så?" frågade hon, synbarligen utan att förstå, hvad han syftade på, men märkande, att han
