Sida 226
220:
- tog, förflöt ganska angenämt under samtal i olika ämnen, ehuru ingendera häntydde på det, som mest upptog bådas tankar.
TJUGUFEMTE KAPITLET.
Åkertisteln.
Morgonen derpå hade Utis och jag knapt kommit ned i verkstaden, då vi hörde en signal på telefonen. Det var Hulmar, som frågade, om jag-kunde besöka honom under dagens lopp.
"Jag var säker på, att min gamle vän icke skulle gifva sig någon ro", sade Utis leende, "förrän han fått reda på allt, hvad du kan säga honom om forntidens matematik. Det var blott af vördnad för hvilodagen och stället, som han afhöll sig från att genast inlåta sig på detta ämne. Jag hoppas, du skall kunna uppfylla hans önskan. Blott då han är upptagen af sina favoritsysselsättningar tyckes han finna glömska och i viss mån vara lycklig."
Min värd suckade, i det han yttrade dessa ord, och satt en stund synbarligen försjunken i sorgliga tankar. Kanske tänkte han på, hvad som möjligen inom några månader kunde förestå honom sjelf. I alla händelser bortjagade han inom kort sina sorgliga tankar genom en kraftig viljeansträngning.
Något af hvad jag mest beundrade i dessa menniskors moraliska uppfostran, var deras omsorgsfulla utbildning af förmågan att slå ifrån sig onö-
