Sida 175
169-
ADERTONDE KAPITLET.
Utis och Ulmene.
Efter tjenstgöringstidens slut hade zcrdarcn, som nu var en maura eller myndig medborgare, vanligen brådtom att återvända hem för att göra anspråk på sin trolofvade brud. Men for Utis fans det till följd af orsaker, som jag redan omnämnt, ingen sådan dragningskraft, som kunde motverka den smak han fått för resor. Man må dock ej tro, att han lefde sysslolös; att försörja sig ansågs vara en mans första pligt.
Så snart han kom till en by, der han ämnade stanna, om än blott öfver en natt, anmälde han sig hos en för detta ändamål tillsatt tjensteman. Sedan denne granskat den bok, som den resande uppvisade och hvari fans en förteckning på de ställen han passerat, visade han den andre ett register öfver de personer i närheten, som behöfde hjelp.
Intet slags arbete ansågs opassande, och efter den uppfostran, en z er dar fått, öfversteg heller intet lians förmåga. Utan att lemna rummet kunde han per telefon komma öfverens med någon af arbetsgifvarne; sedan behöfde han blott gå ut, taga plats på sin karriol och fara till det angifna stället. Der mottogs han som en väntad gäst, åt middag och tillbragte aftonen tillsammans med sitt värdfolk. Sedan han morgonen derpå utfört det begärda arbetet under de vanliga arbetstimmarne, kunde han efter frukosten antingen fortsätta sin resa eller En /ramtidsbliclfe. 8
