Sida 196
190-
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Sainhällsinrättningar.
Kort efter Hulmars och hans dotters ankomst togo vi alla plats i karriolerna och begåfvo oss på väg till mötesplatsen. Då Ulmene satte sig bredvid sin man, hyste jag ett ögonblick det hoppet, att Ialma skulle taga plats bredvid sin blifvande svärfader, och då skulle Reva — men ett ögonblicks eftertanke jagade denna halfva förhoppning på flykten. Det kunde ej komma i fråga. Hvar och en af de unga damerna tog ett af barnen bredvid sig i karriolen. Hulmar fick alltså söka plats lios mig; jag erbjöd och han mottog den som en sak, hvilken föll af sig sjelf.
Det var ej mycket tillfälle till samtal under vägen. Hela befolkningen befinner sig, så att säga, på hjul. Skådespelet var så lockande, att om jag kunnat hitta på någon förevändning, skulle jag gerna hafva anförtrott åt min följeslage att styra åkdonet, så att jag kunnat hängifva mig åt njutningen af den skiftande tafla, som i den af inga moln skymda julisolens sken rörde sig framåt på blänkande hjul. Snart hade vi förlorat det öfriga sällskapet ur sigte, men man kunde ej misstaga sig, om hvilken väg man skulle taga. Att följa med strömmen var allt hvad som behöfdes. Som man kunde vänta sig, var farten icke alldeles så hastig, som när trängseln på vägen var mindre. Ehuru vi ej tillryggalade mer än tio engelska mil i timmen, behöfde en nybörjare som jag använda hela sm
