Sida 38
FJERDE KAPITLET.
Landet.
Den sköna Reva liade stigit in i samma vagn som Utis och jag. Trots min beundran tänkte jag likväl med något blandade känslor på möjligheten af ett samtal med henne. Om hon blott ville nöja sig med att ensam föra ordet, hur gerna skulle jag icke då lyssna! Men om hon skulle göra någon häntydning på, hvarifrån jag kommit och hvad jag sett — hvilket hon naturligtvis komme att göra — hvad i all verlden skulle jag då svara? Kunde jag i sjelfva verket säga någonting alls, utan att tyckas hafva förlorat mitt förstånd? En vild idé föll mig in. Jag skulle kunna spela rolen af döfstum. Men utom det, att detta skulle försätta mig i en falsk ställning, som det kunde blifva svårt att komma ur, var det just ingen lysande rol. Ett ögonblicks eftertanke öfvertygade mig också om, att det redan var for sent; hon måste hafva sett mig samtala med Utis.
Äfven om hon sjelf under hela samtalet öfver-läte åt mig att spela åhörarens rol, ställde sig saken ej mycket bättre. Med ängslan påminde jag mig den plågsamma stund jag en gång genomlefvat, medan en vacker dam från Boston for mig bevisat satsen om den ömsesidiga omvändbarheten af intighetens saklighet och saklighetens intighet. Imellertid oroade jag mig i onödan. Knapt hade vi stigit in i vagnen, förrän Reva varseblef en hop fliokor af samma ålder som hon. Med ett leende
