Sida 258
Ii'..!..
252:
gen på en kår, som jag känner mig stolt öfver att tillhöra — innehafvare af kärnan i all lärdom och en förebild i belefvenhet, ett stöd för den förtryckta dygden och en skräck för illgerningsmän, ett samfund, livars ringaste medlem skulle försmå att mottaga mutor af den rike förtryckaren för att hjelpa honom krossa den svage; men en sådan skymf mot bålverket för den amerikanska fosterlands —. När jag kommit så långt i min monolog, föll boken mig ur händerna, ocli jag somnade, denna gång utan att sedan blifva störd af några drömmar.
TJUGUNIONDE KAPITLET.
Själavandringen.
Ehuru jag sofvit temligen godt under senare delen af natten, kom jag blek och nedslagen till verkstaden, ty mina utsigter sågo ej mera lofvande ut vid dager, än de gjort qvällen förut. Ialma, som kommit tillbaka fore frukosten och som tillskref min S3'nbara nedslagenhet en oriktig anledning, sökte uppmuntra mig genom sina lifliga anmärkningar. Hon gick till och med så långt, att hon efter frukosten sökte rätt på en nyponqvist i trädgården och gaf mig den.
Jag väntade vid porten med min karriol, medan Utis gick upp till sig efter det utlofvade brefvet. Betydelsen af den sinnebild, som den godhjertade flickan skänkt mig, var ganska uppmuntrande. En
