Sida 186
20. Niatas begäran
186-
att vara en af denna tids män. En och annan grå strimma stack af mot den rödbruna färgen på hans tjocka hår och stora skägg — en färg, som icke längre var så vanlig som nu och som häntydde på ätten Edials skandinaviska härkomst. Reva å sin sida var en äkta Diotha, hvilket utan tvifvel var ett talande skäl till den ömma blick hennes fader fäste på hennes anletsdrag, som så lifligt påminde om hans hustru, hvilken han så innerligt älskat och så snart förlorat.
Denna förlust hade lemnat djupa spår efter sig, bland andra det i förtid, om än i ringa mån, grånade håret. Han var nämligen blott femtiotvå år, och om detta tecken till ålderdom visade sig vid sextio års ålder, ansågs det vara tidigt. De djupa fårorna i hans panna vittnade om ett ihärdigt och länge fortsatt tankearbete, liksom också de nästan tärda anletsdragen. Under hans skarpt markerade ögonbryn blixtrade de mest genomträngande ögon jag någonsin sett. För Hulmar Edial var i sjelfva verket strängt arbete lika mycket en nödvändighet som en njutning; det var enda sättet att undkomma minnet af en oåterkalleligt försvunnen lycka.
Det var alls icke ovanligt att påträffa liknande fall. Ju dyrbarare en skatt är, dess bittrare kännes förlusten deraf; ju närmare tvenne hjertan äro förenade med hvarandra, dess bittrare kännes en förtidig skilsmessa. Fruktan för en sådan var den bittra droppen i denna tids jemförelsevis oblandade sällhetsbägare. Detta förstod jag bättre efter ett förtroligt samtal med Utis icke långt efter den dag, hvarom jag talat. Samtalet hade rört sig om Hul-
Källa: Project Runeberg ·