Sida 210
23. En offentlig middag
210:
Jag måste inom mig erkänna, att jag sällan sett någon manligare och mera vinnande i sitt uppträdande än Anvar. Den tätt åtsittande arbetsdrägten framhöll fördelaktigt lians atletiska gestalt, under det han synbarligen med lätthet lyfte tunga bördor ocli satte dem på hyllorna. Då Ialma märkte mitt sinnestillstånd och anade orsaken dertill, sökte hon med äkta qvinlig takt leda mina tankar åt annat håll genom att prata muntert om andra ämnen.
"Som du är under mitt befäl i eftermiddag", sacle hon under ott uppehåll, "vill jag, att du skall fara med mig till Nuval. Semna Diotha-Nuval" — detta var min mormorsmors fallständiga namn — "väntar dig nog i dag."
Hennes ord förvånade mig, men misshagade mig ej alls. Utom Reva fans det ingen, hvars sällskap jag tyckte mera om än Ialmas. Mellan oss rådde så stark sympati, som det kan finnas mellan två unga pessoner af olika kön, utan att någon kärlek kommer i fråga. Jag blef förvånad, emedan hvad hon föreslog tycktes mig strida mot den rådande seden. Men jag hade hittills lärt känna blott de allmänna konturerna af samhällsetiketten, icke dess fina skiftningar.
Skälet till att en viora ej fick åka ut med en ofbrlofvad karl, var ingen ovärdig misstanke, utan en allvarlig önskan att hindra obetänksamma eller förtidiga förlofningar. En hustru kunde åka med hvem som helst; likaså en zeraa, såvida hennes eller hennes fästmans slägtingar ej hade något deremot, i hvilket fall blott en vink behöfdes. En viora åter
Källa: Project Runeberg ·