En framtidsblick

'266

serad af den?" genmälde Reva. "Hur ofta liar jag icke suttit just under det kär trädet och funderat på den och önskat —"

"Nå?" sade jag, då jag märkte hennes tvekan.

"Det var ej af blott nyfikenhet; men ibland önskade jag så mycket, att jag en enda timme kunnat få göra hvilka frågor jag ville om den aflägsna forntiden."

"Så långt mina kunskaper sträcka sig", sade jag ifrigt, kan du få din önskan uppfylld, icke blott under en timmes tid, utan så länge du vill. Du tröttnar förr att fråga än jag att svara."

"Jag skall ej blifva orimlig", svarade hon med ett leende, som skullo kunnat vara en belöning för det strängaste arbete i hennes tjenst. "Men jag skall begagna mig af ditt löfte. Det är så mycket jag skulle vilja fråga om."

Reva hade nu fullkomligt öfvervunnit den känsla af bäfvan, som den berättelse hon nyss åhört ingifvit henne, och hade så småningom återtagit den vänliga, ogenerade ton, som utmärkt våra samtal dagen förut. Begagnande mig af de gynsamma omständigheterna, förmådde jag min vackra slägting att lofva, att hon skulle blifva min råd-gifvarinna och ledsagerska bland alla blindskär och sandbankar i denna tids för mig obekanta sällskapliga etikett. Mitt behof af dylik ledning kunde jag på ett öfvertygande sätt närmare belysa genom att åberopa mitt lilla äfventyr, den förmiddag jag profvade min nya karriol. Med en knapt märkbar rodnad försäkrade Reva mig, att mina ursäkter voro alldeles obehöfliga, ty hon hade, ehuru förvå-