Sida 341
38. Äktenskapet
341:
hvilket efter hvad jag hörde var beläget någonstädes på den nu så kallade Grand Island.
Vi skulle icke visa oss der förrän midt på eftermiddagen. Oaktadt våra vexlande sysselsättningar tyckte jag, att timmarna skredo framåt med den mest retsamma långsamliet. Hvad Olav angår, häpnade jag öfver hans lugn. Efter ett års frånvaro och på ett afstånd af en knapp halftimmes väg från sin brud röjde han ej med ett ord eller en blick någon otålighet öfver de hinder, bruket lade i vägen för deras omedelbara sammanträffande.
Jag visste dock väl, att hans lugn ej berodde på likgiltighet. Under vårt korta samtal i Salu hade jag haft tillfäile att tala om Ialma. Trots sin vanliga sjelfbeherskning kunde Olav icke dölja den glädje lian kände öfver min öppet uttalade, nästan entusiastiska beundran för den varmhjertade flickan, som var så skön och hvars karaktär var ännu mera älskvärd än hennes yttre. Ovärdig svartsjuka kunde ej finnas tillsammans med den fullkomliga kärleken och tilliten mellan dom båda — en kärlek och tillit, som växt under år af fortrolig själsgemenskap.
Ändtligen var stunden inne. På en af do elektriska båtar, som jag först sett använda på Hudson-floden, ilade Olav och jag uppför floden till Grand Isle. Han tycktes precis veta, till hvilken punkt han skulle styra. Der, på den jemna gräsmattan, som sträcker sig ned till vattenbrynet, synes en klunga personer, bland hvilka jag redan kan urskilja en i mina ögon så särskildt behagfull gestalt. Vi landade. Blott Ialma och Reva kommo oss till mötes. Reva tycktes hafva blifvit ännu skönare
Källa: Project Runeberg ·