En framtidsblick

menniskoslägtets högsta tänkbara lycka. Föröfrigt, äfven med antagande af önskvärdheten af ett sådant sakernas tillstånd, hvarifrån skall man fylla detta behof af nästan öfvermenskliga snillen, som erfordras för att bygga den ofantliga sociala maskinen och hålla den i säker och pålitlig gång? Och antaget att sådana snillen någonstädes vore till finnandes, genom hvilka medel skulle detta begåfvade fåtal kunna upptäckas och sättas hvar och en till det göromål, för hvilket han mest lämpar sig? Är det genom samma medel, som de vi hafva att tacka för våra nuvarande embetsmän och lagstiftare? Man kan visserligen hoppas, att detta medel kommer att förbättras i sin förmåga af urval, men att döma af framåtskridandet under ett sekel torde processen komma att försiggå något långsamt och sträcka sig ej allenast öfver ett utan öfver många århundraden. Det är af detta skäl, som vi förlagt vår berättelse till en så aflägsen framtid. Om menniskan fortfar att öka sitt herravälde öfver naturkrafterna efter samma måttstock som under nuvarande århundrade, så kunna de materiella vilkor, som erfordras för ett sådant samhällsskick, vara uppnådda före slutet af det tjugonde århundradet. Men att döma af det förflutna, skulle det kräfva ett moraliskt framåtskridande af minst tusen år för att göra ett sådant samhälle möjligt. För berättelsens syfte måste man således anslå icke blott tillräcklig tid för utvecklingen af det beskrifna samhällssystemet utan dessutom så lång tid deröfver, att äfven för ett högt bildadt slägte minnet af det nittonde århundradet, så märkligt det än förefaller oss, blifvit ett töckenhöljdt fragment af en långt aflägsen forntid.

I. T.

Den 8 Oktober 1889.