Våra födoämnen i fysiologiskt, hygieniskt och ekonomiskt hänseende. En dietik för friska och sjuka

IV.

Köttföda eiler växtföda?

Denna mycket omtvistade fråga, på hvars utredande floder af bläck blifvit spilda, är i sjelfva verket mycket enkel. För att finna svaret på densamma, behöfva vi nämligen endast veta, hvilken proportion mellan ägghvita och kolföreningar som är den riktiga i vår näring. Ty om den proportion mellan dessa näringsämnen, som är till finnandes i våra fullständiga födoämnen, är den riktiga, så behöfva vi naturligen ej bekymra oss om att på annat håll söka ersättning för möjliga brister å ägghvita. Att detta förhållande verkligen måste anses vara det rätta hafva vi i det föregående sökt ådagalägga, till deras tjenst, som möjligen kunna vedervåga den uppfattningen, att naturen i berörda hänseende skulle låtit ett misstag i proportionsräkningen komma sig till last, hvilket misstag sedermera af professorn i näringsfysiologi blifvit upptäckt och rättadt.

Men tyvärr kunna vi ej låta oss nöja med denna enkla och klara bevisföring.

Ty sambandet mellan kött och kraft har alltsedan Liebig's dagar upphöjts till rang, heder och värdighet af en »vetenskaplig» hypotes och »autoriteterna» på näringsfysiologiens område hafva t. o. m. noggrannt angifvit huru stor del af det dagliga ägghvitebehofvet, som bör fyllas med vegetabilisk och huru stor del med animalisk ägghvita. Och så länge den vetenskapliga hypotesen omfattas med ali den troskraft som endast tankelättjan förmår