Våra födoämnen i fysiologiskt, hygieniskt och ekonomiskt hänseende. En dietik för friska och sjuka

XIX.

Förbränning1.

Om vi taga en vanlig tändsticka i handen och närmare skärskåda densamma, så erbjuder hon för blicken intet annat anmärkningsvärdt än skiftningen mellan rödt och gult. Föra vi den till näsan, förnimma vi tydligen en svag men vidrig lukt. Rifva vi nu tändsatsen mot något ojemnt föremål, se vi, huru den fattar eld och förnimma med luktorganet den vidriga lukten starkare än förut.

Det som vi sålunda iakttagit är — förbränning. Det hvarigenom förbränningen åstadkommes är luftens syre. Denna gas, hvilken, som vi veta, i den atmosferiska luften förekommer blandad med qväfgas, är i sjelfva verket urkällan till allt lif och ali rörelse som vi kunna iakttaga å jordklotet. Ty värmeproduktionen omsättes i arbete och omvändt arbete i värme, i evig kretsgång.

Alla de ämnen hvaraf den organiska och oorganiska naturen är sammansatt, hafva benägenhet att förena sig med denna lifsgas — syret — d. v. s. att förbrännas. Men denna benägenhet är starkare hos vissa ämnen än hos andra. Den är starkare hos fosfor än hos svafvel och starkare hos svafvel än hos kol. Härpå grundar sig tändstickan. Den lukt vi af densamma förnimma innan den tändes, härrör af en långsam, svag förbränning. Men när vi rifva tändstickan mot något hvasst föremål, uppstår genom gnidningen, på rent mekanisk väg, så mycket värme att fosforn i tändsatsen uppvärmes nog mycket för